En uppvisning i musikgestaltning

Kammarmusikföreningen i Uppsala fick ­celebert besök i måndags: veteranen bland konsertpianister, den nu 86-årige Hans Leygraf, besökte en så gott som fullsatt Alfvénsal för solokonsert. Från klassicistisk till högromantisk musik kom konsertprogrammet att utformas till praktisk musikhistoria.Jubilaren W A Mozart fick inleda med två verk, Fantasi d-moll och en tresatsig Sonat B-dur. Vad man omedelbart märkte var den skickliga speltekniken, den rika ornamentiken, flödiga fraseringen och den utmärkta balanserade och varierade klangen händerna emellan. Vad som inkräktade på själva musiken var övertydlig retorik i rubati och pausering.Med Beethovens också tresatsiga Sonat d-moll fick vi insyn i musik med ett helt annat lynne. Musiken komponerades för ett hammarklaver med mycket sprödare klang än konsertens moderna flygel och det var ofrånkomligt att tolkningen kändes onödigt kraftfull ibland. Men i mellansatsen fick publiken med eftertryck lära sig att långsamt tempo inte innebär spänningslös musik.Efter paus var det dags för romantikens musikvärld, vars klaverinstrument mer och mer liknar våra nutida. Med Schumanns 4 Fantasistycken fördes vi in i en slags instrumental lyrik där lugn och avspänning inte eftersträvas. Leygraf tolkade med efter behov nervös energi eller kantabel spänning.Högromantik hos Brahms innebär ökade harmoniska och detaljkänsliga krav på exekutören. Tre Intermezzi och en Rapsodi, i skilda tonarter men alla från 1893, kom i sin rytmiska och klangliga intensitet att närma sig orkestral klang, i synnerhet den mäktiga avslutande Rapsodin. Alla fyra stycken utfördes både inkännande och elegant (jo, man kan det om man är Hans Leygraf). Stående ovationer och ett stycke av Schubert som extranummer satte punkt för en kväll väl värd att arkivera i minnet.