En upptäckare från Uppsala

På sitt nya album Blåshål framträder han oackompanjerad, i mestadels egna nummer som förenar komposition med improvisation utan skarvar. Likaså är detta ett album som på ett lyckosamt sätt kombinerar hans båda hemvister i jazz och folklore, och därtill ger fritt utrymme åt multiblåsaren Keijser, en virtuos och trollkarl som tycks kunna väcka ljud i det mesta, inte bara saxofoner och klarinetter utan också t ex buffelhorn, bansuri, ghayta, donali och suling.Utöver alla blåsinstrument spelar han också piano i tre spår, en sida av honom som jag inte upptäckt tidigare. Ta t ex Bryta bröd, ett drygt sju minuter långt pianostycke med sparsamma, gradvis framväxande klangytor. Så är hans musikaliska språk, lite kärvt och inte alls insmickrande, men emellanåt med en humoristisk glimt.Pianostycket Ivory bridge är något av äkta folklorejazz, eller fäbodjazz som det föraktfullt hette en gång i tiden, med lika delar blues och polska i Roland Keijsers varsamma händer. Här finns nordiskt klingande spår som doftar barrskog och orörda landskap, som det fina saxofonnumret Kolartro, eller Fars polska med sina längtansfulla melodilinjer. Men lika ofta blir musiken exotisk, t ex i Mild bris som i sin knappa, fragmentariska karaktär nästan kunde vara japansk zen-musik. Emellanåt blir jazzinfluenserna tydligare, och inte minst styckena med en ensam tenorsax visar vilken fin improvisatör han är.Men egentligen har det mindre betydelse hur musiken kan etiketteras. Roland Keijser är en upptäckare som stakar ut sina helt egna stigar.