Pretty Little Liars handlar om fyra tjejer vars ”gängledare”, Alison, försvunnit och senare hittats död. Nu får de sms från signaturen A, som hotar att avslöja hemligheter om dem. Hemligheter som egentligen bara Alison kunnat känna till. Pretty Little liars handlar om mord, lögner, utpressning och hot.
En av anledningarna till att jag tycker så mycket om den är att inga onödiga och triviala intriger flyttar fokus från själva handlingen eller stoppar upp tempot. Den undviker de flesta av de klassiska fällorna som många andra ungdomsserier faller i, till exempel när en karaktär, av någon anledning, blir deprimerad – ofta är det en idrottare som blivit skadad eller avstängd – och löser detta genom att dricka okontrollerat och göra dumma saker på fyllan för att sedan bli räddad av att någon säger något genomtänkt och mitt i prick.
Den har heller inte ständig moralpanik, vilket är otroligt skönt och som troligen beror på att den inte tar upp ämnen som annars ofta skapar moralpanik, exempelvis tonårsgraviditet.
Men det som tilltalar mig mest är ändå att en konversation mellan en kille och en tjej inte automatiskt innebär att de inblandade blir kära och tillsammans. En av tjejernas pojkvänner går till exempel med sin flickväns kompis på en bal, för att hon behöver hjälp att lösa ett problem där. Hade detta varit 90210 hade de kysst varandra i en städskrubb och sedan hade de tidigare bästa vännerna blivit bittra fiender för alltid.
Men inte i Pretty Little Liars, vilket jag tror bidrar till att storyn faktiskt blir trovärdig och serien riktigt bra på ett ungdomsserie-för-vuxna-sätt. En spännande och välskriven serie som är ett måste för alla som gillar genren.
Och underbara Spencer Hastings, en av huvudkaraktärerna, levererar kontinuerligt klockrena livsfilosofier i stil med ”varför njuta av i dag när man kan oroa sig för morgondagen?”.