För ett par år sedan spelade han på gatan och slaggade under Nashvilles broar. Så upptäcktes han plötsligt av Jill Johnson och Magnus Carlson i tv-serien "Jills veranda", och allt förändrades. Nu har han älskats i "Allsång på Skansen", toppat Itunes-listan och sålt guld med albumet ”Going to the river”.
När Doug Seegers i morgon uppträder på Katalin är det inte bara för rösten och sångerna som publiken kommer. Det man vill se är mannen som kom från ingenstans – underdogen inkarnerad.
– Många av oss upplever att omständigheterna hindrar oss från att nå den framgång vi tycker att vi förtjänar. Vi gillar därför dem som gör det oväntade, som tar sig igenom alla glastak. De håller hoppet vid liv, förklarar religionsantropologen Pierre Wiktorin, som forskat om mytologiska mönster i populärkulturen.
Om det stämmer tycks vi just nu ha ett stort behov av hopp. De senaste åren har vi nämligen sett underdogen överallt. I filmen vårdas den kanske särskilt av den växande fantasygenren, där den oansenlige, lätt avfärdade lilla människan som i slutändan iklär sig hjälterollen är en standardfigur.
Och det där hoppet fungerar inte bara som verklighetsflykt. Det finns exempel där det haft direkt politiska konsekvenser.
– I "Hungerspelen" gör huvudpersonen Katniss ett tecken med tre fingrar i luften, som en symbol för motstånd. Det övertogs av den thailändska motståndsrörelsen i protesterna mot militärjuntan, berättar Wiktorin.
Men det kan också finnas politiskt problematiska dimensioner av de populära berättelserna. De tenderar att ge en mycket mörk bild av samhället, med ett korrupt rättsväsende och politiker som bara skor sig själva – ett dystopiskt samhälle som den enskilde, handlingskraftige individen måste sätta sig över.
– Som vissa amerikanska forskare har pekat på finns det ett lite läbbigt, småfascistiskt element här. Man skulle kunna tänka sig en helt annan berättelse, där hjälten jobbar med, i stället för emot, samhället på vägen upp. Men den ser man sällan, menar Wiktorin.
En särskilt plats har underdogen ändå i musikvärldens mytologier, där den klassiskt romantiska konstnärsmyten fortfarande är stark.
– Utanförskap gör artister attraktiva. Vi älskar miserabla berättelser, eftersom de ger ett autentiskt eko, förklarar musik- och filmkritikern Fredrik Strage.
Han ger exempel: När Ken Ring "krängde sin skiva på en jourlivs i Hässelby” var han underdog. Nordman, som släpper skivor och turnerar, men som ingen egentligen tror kommer att lyckas med någonting, är en underdog.
– Det är någon som kämpar på, som vill in, som folk gillar men inte har så stor respekt för.
Så vad händer för Doug Seegers nu, enligt dramaturgin? Vad händer med underdogen efter att segern är vunnen?
– Inte så mycket. Personen har gjort comeback, fått sin uppskattning. Sedan är sagan inte lika spännande längre.