En tveksam avslutning på en tveksam karriär

En av grabbfilmens största ikoner är tillbaka. I självbetitlade JCVD spelar Jean-Claude Van Damme sig själv (!). Han är fattig, alla roller går till konkurrenten Steven Seagal och ex-frun vinner vårdnadstvisten om dottern genom att hänvisa till JC:s våldsamma filmer. Och mitt i denna cirkus dras han in i ett gisslandrama/postrån i Belgien som han (givetvis) anklagas för att ligga bakom.

JCVD har kallats både metaparodi och självironisk thrillerkomedi. All hajp verkar bara växa och då vet man oftast att något är fel. Van Damme har, liksom exempelvis Bruce Lee, Seagal, Stallone och Schwarzenegger varit många pojkars store hjälte. Just det: pojkar. Sedan växer pojkarna upp och upptäcker konsekvenserna av de där mansgrisfasonerna och idealen. Vissa kanske finner en viss humor i eländet och menar att sådana filmer inte görs som underlag för feministiska analyser. Kanske inte. Men det går faktiskt att göra ruggigt tät action och åtminstone försöka undvika medeltida könsroller.

Det är ett billigt trick att försöka rädda en traditionell filmhjälte och de osköna värderingar som hör till genom att låtsas som om de inte existerat och nu plötsligt släta över dem med termen parodi. Parodi kräver betydligt större finesser än så. Jag har också svårt att förstå hur man kan lansera JCVD som en "metaparodi". För var kommer metaperspektivet in? Och är inte parodin i sig själv ett metaverk? Begreppsförvirring råder. Van Damme må spela sig själv men det har han väl alltid gjort, eller har jag missat något som liknar skådespeleri i hans alster?

JCVD är en minst sagt tveksam avslutning på en tveksam karriär och borde släppts direkt på dvd. En kaja räddas enbart av ett relativt gott hantverk. Och filmen är ett måste för alla Jean-Claude Van Damme-älskare. Om det nu finns några sådana kvar.

En tveksam avslutning på en tveksam karriär

Jean-Claude Van Damme spelar sig i denna film som mycket tveksamt kallas "metaparodi". Ett billigt trick, tycker Hanif Sabzevari.