Videon är inte längre tillgänglig
Balladvågen sveper tung över Europa den här veckan. För en tydligare trend har vi inte sett i Eurovision-startfältet sedan hela östblocket köpte trumset efter Ukrianska Russlanas seger 2004. Nu sex år senare finns inte en trumma kvar men balladerna kan räknas i dussin och flera tävlar ikväll mot Sverige - som också för året just skickat en ballad.
Hur kan det bli så, att så många länders låtskrivare plötsligt lyckas med lågtempolåtar? Kanske är det just en reaktion på etno, eurodisco och de riktigt inhemska bidragen för faktum är att väldigt många låtar i årets tävling går i det mer traditioinella spåret (läs västeuropa). Så också Sverige. Om det var vågat att skickat en operasång till disco ifjol (ja, hur kunde vi göra det, egentligen?) så har vi med Anna Bergendahl ett betydligt mer beskedligt låtval.
Även om Malena Ernman gjorde fjolårets La voix med den äran så var det musikaliskt en klart större chanstagning än mer radiopoppiga This is my life. En sämre placering än fjolårets 21:a skulle förvåna. Men först ska vi förstås ta oss igenom kvällens semifinal och det är nog så svårt och oberäkneligt.
Det är också just i balladsegmentet (egentligen ett ord bara en Eurovisionsgeneral får använda) konkurrensen är som störst. Från Kroatien, Georgien och Irland, som låter mer traditionellt Irland än vi trodde de kunde göra, och inte minst Israel. Harel Skaat sjunger med hela tävlingens största inlevelse och det är svårt att inte beröras även om man inte förstår ett ord.
Startfältet ikväll är också avsevärt bättre en den bitvis usla första semifinal som avgjordes i tisdags. Så trötta lag spelar som bekant numera inte ens gruppspelet i hockey-VM. Bättre låtar kommer och förhoppningsvis också mindre falsksång.
Anna Bergendals lycka i den svenska uttagningen var hennes totala tv-närvaro som lyckades förmedla henne lite udda röst och starka personlighet. Om det fungerar lika bra från scenen i Oslo vet vi ikväll.