En teaterupplevelse i Israels kulturhuvudstad
SJUNDE DAGEN. "Det har funnits vissa utpräglat visuella uppsättningar som jag har kunnat se med behållning. Men jag har saknat det där att bara kunna gå på teater och uppleva en pjäs med alla sinnen", skriver Catrin Ormestad.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den enda kulturform som jag varit i det närmaste utestängd ifrån har varit teatern, eftersom jag inte behärskar språket. Jag har visserligen suttit igenom åtskilliga föreställningar på hebreiska och om dialogen varit enkel har min partner viskande simultantolkat i mitt öra. Och det har funnits vissa experimentella, utpräglat visuella uppsättningar som jag har kunnat se med behållning. Men jag har saknat det där att bara kunna gå på teater och uppleva en pjäs med alla sinnen, inte minst nyanserna i dialogen. Jag blev därför själaglad när jag upptäckte att en av Hanoch Levins pjäser, Yakish och Poopche, spelades på Gesherteatern.
Den grundades 1991 av en grupp ryska skådespelare som av någon anledning bestämde sig för att invandra till Israel mitt under Gulfkriget, och starta en teater. Deras början var som hämtad ur en pjäs av Beckett eller Ionesco: en grupp ryska skådespelare satt i en källare i Tel Aviv och övade in texter på hebreiska, fonetiskt översatta till det kyrilliska alfabetet. Repetitionerna avbröts ideligen av sirenerna som varnade för en irakisk missilattack, och skådespelarna blev tvungna att rusa till närmaste skyddsrum, iförda gasmasker och teaterkostymer.
Arton år senare har de över fyrtio produktioner bakom sig, och betraktas som en av de främsta teatergrupperna i Israel. De allra flesta skådespelarna är fortfarande av ryskt ursprung, men mer än åttio procent av föreställningarna är på hebreiska. De insåg redan från början att om de skulle slippa hamna i ett "ryskt getto" skulle de bli tvungna att uppträda på hebreiska. Ett av syftena med teatern var just att överbrygga klyftan mellan den ryska och israeliska kulturen - "gesher" betyder bro på hebreiska. Det är dessutom en av få teatrar i Tel Aviv som ger engelsk översättning till vissa av sina uppsättningar, simultant i hörlurar och på en textremsa som löper över scenen, och därmed har de även öppnat den israeliska teatern för andra invandrargrupper. Den svenska, till exempel.
Yakish och Poopche är en på många sätt typisk Hanoch Levinpjäs. Den handlar om två ensamma människor som är så fruktansvärt fula att ingen vill ha dem. Med hjälp av en mindre nogräknad äktenskapsförmedlare sammanförs de båda. Naturligtvis tycker båda att den andre är motbjudande, men de är tillräckligt desperata för att gå med på att gifta sig. Men Yakish finner sin hustru så frånstötande att han inte klarar av att fullborda äktenskapet. Äktenskapsförmedlaren, som är ivrig att få sin kommission, letar rätt på en erfaren prostituerad (gestaltad av en manlig skådespelare som linkande på en metallskena och med rakat huvud och clownsminkning utgör en nästan lika grotesk syn som det unga paret), som hjälper de båda att förenas i den äktenskapliga sängen. På något sätt lyckas Yakish göra sin anskrämliga hustru gravid, och de båda lever olyckliga i alla sina dagar...
Yakish och Poopche är en mörk komedi om antihjältar, vars liv präglas av förnedring och hopplöshet. De vet att livet är meningslöst, att Gud har något viktigare för sig, och att det mesta de kan hoppas på är att drabbas av en liten olycka, snarare än en stor. Och ändå skrattade vi som hade turen att sitta i salongen den där kvällen, för i det absurdas universum är det bara i humorn som det går att finna någon tröst.