ULF GUSTAVSSON: En svensk Thielemans tar farväl

Sveriges Toots Thielemans har han kallats, bohuslänske munspelaren Bengt Andersson som nyligen avled efter att inspelningarna till nya cd:n Post festrum låg klara. Skivan har lånat titel efter en visa av Olle Adolphson, och har blivit en värdig final för Bengt Andersson där denne tolkar visor av bland annat Adolphson och Taube som lyriskt innerlig kammarjazz med stråkdrag av blues, tillsammans med sina unga lyhörda musiker i Bengt Andersson Quartet. Det är inte första gången svensk visa och jazz förenas, men här sker det med stor finess och känsla.

När Linköping jazz orchestra möter folkmusiktrion Fatang på cd:n Another trace kan resultatet inte bli annat än gränsöverskridande. I detta fall med upplandsrotad folkton, polska och Henrik Erikssons nyckelharpa i centrum, vilket byggs på med saftiga Count Basie-doftande storbandsriff och starka solistinsatser från Linköpinsorkestern.
Idén är sympatisk, resultatet stundtals riktigt uppfriskande med innovativa klanglösningar. Men bitvis också lite yvigt rapsodimässigt, påminnande om något showprogram i tv.

Gitarristen Nicola Conte har samlat en stor skara musikervänner på sitt nya album Rituals. Det har blivit en sjudande, latinkryddad gryta av kollektivjazz som mestadels bygger på Contes egna kompositioner och har doft av soul - det sistnämnda tack vare en sensuell sångare som José James. Flera starka vokalister medverkar, och instrumentalsolona är genomgående förstklassiga.
Också jazzen har sina storsäljare, en av dem är pianisten Keith Jarrett som efter att ha spelat med Miles Davis slog igenom i eget namn på 1970-talet som fritänkande soloimprovisatör med stor uttryckskraft både melodiskt och rytmiskt. Sedan dess har han tolkat såväl barock som standardjazz, och hans nya skiva Yesterdays anknyter till den äldre jazztraditionen.
Jarrett slår på nostalgisträngarna utan att generas och spelar tryggt pubmysigt i låtar som Smoke gets in your eyes och Stella by starlight, till förvånansvärt snällt komp av profilerna Gary Peacock och Jack DeJohnette. Det är jazzspis som ligger ljusår från Jarretts tidiga soloskivor. Nog har han virtuoseriet och tekniken i behåll, men musikaliskt känns hans senaste opus rätt överflödigt.

I multikulturella trion Codona möts innovative jazztrumpetaren Don Cherry, slagverkaren Nana Vasconcelos och sitarspelaren Collin Walcott. Konceptet med långa improvisatoriska sjok som införlivar alltifrån orientaliska och asiatiska influenser och rituell sång till frijazz var väl så uppseendeväckande när trion var verksam för några decennier sedan.
Det drivna musikanteriet och de ovanliga klangmötena har alltjämt en fräschör i de inspelningar som nu förpackats till cd-boxen The Codona Trilogy. Även om de exotiska ansatserna kan kännas lite kitschiga, mer som filmmusik än på riktigt.

Ulf Gustavsson: En svensk Thielemans tar farväl

KRÖNIKA. Det är inte första gången svensk visa och jazz förenas, men här sker det med stor finess och känsla, skriver Ulf Gustavsson om Bengt Andersson.