En svårare lösning på Palmemordet

Alla svenskar som är tillräckligt gamla vet vad de gjorde när Olof Palme mördades för 20 år sedan. Själv blev jag uppringd av min närmaste chef på Rapport strax efter midnatt. I min taxi genom det tysta Stockholm passerade jag Rosenbad och såg till min oerhörda förvåning att regeringskansliet var helt mörkt och att ingen polis var där. Väl på jobbet kunde jag märka det kaos som följde. Ända sedan mordnatten den 28 februari 1986 har många människor engagerat sig i fallet, inte bara poliser, jurister och journalister, utan också många utomstående. Statsminister Olof Palme var en person som engagerade känslorna, antingen entusiasm och hängivenhet eller motvilja för att inte säga hat.

Till dem som inte har kunnat släppa fallet utan fortsatt att engagera sig hör journalisten Lars Borgnäs. Han känner det fortfarande som en medborgerlig plikt att bidra till att mördaren hittas. I otaliga inslag i radio och tv har han under 20 år tagit upp olika aspekter på mordet.
Nu har han skrivit en tjock bok om fallet, En iskall vind drog genom Sverige ? mordet på Olof Palme. Lars Borgnäs tillhör dem som inte tror att Christer Pettersson var mördaren och han tror också att han vet var polisen ska söka den skyldige, eller snarare de skyldiga.

Boken beskriver noggrant och utförligt massor av material som finns i fallet, vittnesutsagor, förhör, protokoll, etc. Det är ingen tvekan om att Lars Borgnäs har vänt på alla stenar, intervjuat alla han fått tag i, talat med experter, både svenska och utländska, och kort sagt gjort allt som en journalist kan göra.
Många har tidigare beskrivit den kolossala klantighet med vilken polisen skötte handläggningen från början. Man gjorde nästan alla fel man kan göra, alltifrån bristfälliga avspärrningar till dåliga förhör. Polisen tillät Lisbet Palme att ställa en rad orimliga villkor för sin medverkan, bland annat vilka som skulle få vara närvarande vid förhör och konfrontationer. Hon fick också förhandsbesked om att den hon skulle titta efter vid konfrontationen på videon skulle vara alkoholist. Man skulle annars ha trott att hon som hustru till den mördade skulle göra allt för att underlätta utredningen. Men med sina märkliga villkor underminerade hon sitt eget vittnesmål. Många poliser och jurister menar att Christer Pettersson skulle ha förklarats som skyldig även av hovrätten om polisförhören skötts korrekt. Nu släpptes han fri, som bekant.
Men Lars Borgnäs underkänner Lisbet Palmes vittnesmål även av andra skäl, t ex att hon ändrade sig mellan förhören. Och eftersom hon är huvudvittnet mot Christer Pettersson, anser han att Christer Pettersson inte, eller åtminstone knappast, kan vara mördaren.

Han beskriver utförligt en rad vittnesmål från brottsplatsen och finner att de är motstridiga och svårtolkade. Och letar man efter konstigheter så hittar man många. Folk minns inte vad de ser, feltolkar vad de ser, hittar på i efterhand, vill göra sig märkvärdiga, glömmer och tar intryck av massmediernas beskrivningar. Det gäller alla vittnen, vilket bidrar till att den tekniska bevisningen i domstolen ofta anses avgörande. I fallet med mordet på Olof Palme finns ju ingen teknisk bevisning. Man har inte ens hittat mordvapnet.
Lars Borgnäs är mer intresserad av Palmehatet. Han kartlägger en rad informella nätverk och grupper där man verkligen hatade Olof Palme. Det fanns en grupp nazistiska poliser som möttes i Gamla stan, det fanns en grupp nazistiska hemvärnsmän, det fanns oppositionella marinofficerare med extremistiska åsikter och bland andra en general som ansåg att Olof Palme ville sälja ut Sverige till Sovjetunionen, där fanns folk inom Säpo som hatade statsministern, ett extremistiskt nätverk inom näringslivet och många andra. Efter denna genomgång i boken framstår det närmast som en lycklig slump att extremister inte tagit makten i Sverige.

Lars Borgnäs kräver en ny utredning, utförd av utomstående, alltså inte personer som har ett förflutet i tidigare utredningar att försvara. Denna utredning borde koncentrera sig på kartläggning av de extremistgrupper, som han menar ligger bakom mordet.
Han anser sig ha belägg för att det var Olof Palme personligen som dessa grupper ville åt. Många av dessa extremister var övertygade om att Olof Palme var en landsförrädare, att han arbetade för Sovjetunionen eller åtminstone hade ett nära samarbete med de sovjetiska ledarna. Många av dem trodde att det var statsministern som såg till att den svenska jakten på sovjetiska ubåtar aldrig gav något konkret resultat i form av en fångad ubåt. Nu skulle Olof Palme fara till Moskva och träffa ledarna där. Därför måste han mördas innan han åkte.

Så ser Lars Borgnäs bild av mordet ut. Själv är jag nog inte övertygad. Men författaren vill alltså att hans spår ska undersökas av en ny kommission, och han är säker på att mördaren går att hitta och att mordet kan lösas. Att majoriteten av poliser, domare och journalister är övertygade om Christer Pettersson var mördaren beror bara på att "den ensamma galningen" helt enkelt var den enklaste lösningen. Folk var trötta på utredningar och kommissioner och ville lägga mordet bakom sig.
Lars Borgnäs har i alla fall gjort allt han kan för att ändra på den saken.