En stämningsfull pjäs

Att spela Tjechov handlar om att hitta rätt stämningsläge från första sekund. Till skillnad från Ibsens pang på-dramatik kräver det tålmodighet och inlyssnande. Tjechovs pjäser måste karvas fram ur verkligheten och kanske är det därför som de ofta spelas på en tom scen. Här måste orden få breda ut sig maximalt och då finns det ingen plats för krås och krusiduller.

I denna bemärkelse är Erik Stubøs uppsättning av Onkel Vanja ett med tiden. Den utspelar sig på ett slags antiscen, med utslagna väggar, ett par höbalar och torrt gräs över scenen. I bakgrunden ljuder en countryslinga, atmosfären pendlar mellan ryskt sekelskifte och amerikanskt 40-tal på södern. På så sätt har Stubø spätt ut Tjechov med en skvätt Tennesee Williams och det funkar ganska bra mestadels.

Onkel Vanja är Tjechovs allra mörkaste pjäs. En berättelse kvävd av utvecklingspessimism. Den utspelar sig på en förfallen gård där ett antal karaktärer går omkring som grå fläckar. Här finns Vanja, känsligt framkallad av Magnus Krepper, som har vigt hela sitt liv åt sin svåger, professor Alexander. Han går i sin tur omkring och gnäller, helt uppslukad av sin gikt. Han spelas av Sten Ljungman som tycks fullkomligt oförmögen att göra något fel. Här finns också en utled hustru och en alkoholiserad läkare, fint spelade av Petronella Barker och Shanti Roney, och långsamt utvecklar sig pjäsen till en upptakt mot en ofrånkomlig katastrof. Pjäsen är en berättelse om hur människors lyskraft skruvas ner till ett svartvitt dunkel.

Det är mycket stämningsfullt spelat, men det blir emellanåt något planlöst. Ibland får jag känslan av att samtida Tjechov-uttolkare tror att allting som är lågmält per automatik är subtilt. Emellanåt släpper man in dresserade höns på scenen. När de kommer in går det ett sus genom publiken och som åskådare känner jag att jag missar viktiga repliker. I en pjäs helt byggd på små nyanser är detta mycket enerverande.