En soulmaskin på högvarv

Det börjar med fest och glädje, med låtar som fungerar som bryggor mellan 1960- och 1970-talens klassiska soulsound och 2004 års genreblandningar. Hans röst är ingen soulsångares, Cee-Lo framstår snarare som en funkfarbror i James Browns fotspår: ibland i pratig falsett och andra gånger djupare och mer artikulerat skönsjungande. Inledande Soul machine slår an tonen av att Cee-Lo bjudit in ett antal ovanligt svängiga vänner i studion. Någon börjar klappa med i lojt tempo, andra skrålar i bakgrunden eller hejar på en blåssektion som helt klart spelar med partyhattarna på. I The art of noise hörs producentduon The Neptunes i ett ovanligt tidlöst sammanhang, i Living again återupplivas 80-talets loungesoul och Childz play är en hiphophistoria med en speedad Ludacris på rap och ett Dr Dre-likt beat.Allra högst blir stämningen dock i I¹ll be around, ett samarbete med producentgeniet Timbaland. I¹ll be around är baserad runt lekfulla organiska rytmer men i övrigt är den ovanligt otypisk för Timbaland. Den sedvanliga futurismen är ersatt med rootssoul ­ tänk D¹Angelo eller Maxwell ­ och Cee-Lo trivs som en kung.Efter den gulliga men betydligt oansenligare vardagsberättelsen i All day love affair blir stämningen plötsligt en annan. ²Nu är det natt², säger Cee-Lo och går och blir vapenfetischist i Glockappella. Också Evening news har en mörkare stämning och en märklig känsla av serietidningsdeckare. (Dyker den upp på soundtracket till nästa Batmanfilm blir jag inte överraskad.)Men det är som positiv och kaxig soulmaskin Cee-Lo gör sig allra bäst ­ som killen som oavbrutet håller låda och har en uppsluppen blåssektion i släptåg. Då är han festens självklara medelpunkt.