En skrämmande undervattensberättelse

Ett knappt decennium efter händelserna i Bioshock, då Andrew Ryan skapade ett objektivismens utopia - och snart såg det rasa samman i ett våldsamt och laglöst kaos - är det dags att åter stiga ned under ytan. Undervattensstaden Rapture är ett Atlantis som fortsatt fungera också under ytan - men som aldrig var något paradis. Ryans/Rands extremindividualism byts i uppföljaren mot psykologen Sofia Lambs måttlösa tro på kollektivet - jaget existerar inte - men resultaten för de överlevande i Rapture är förvirrande lika. Vansinniga splicers rusar runt staden uppslukade av sitt galna drogberoende, samtidigt som storvuxna Big Daddys utför sina uppgifter som flitiga arbetsmyror. Överallt finns spår från människor som trätt ner i undervattenshelvetet Rapture, för att söka efter något förlorat eller för att ställa saker och ting till rätta. Spelaren tar rollen som en Big Daddy, en av originalets allra värsta fiendetyper, som tillsammans med några få sansade individer försöker få rätsida på kaoset som följt i Ryans och Lambs fotspår.

Bioshock 2 är egentligen ett ganska traditionellt FPS (first person shooter) instoppat i ett vuxet, genomtänkt och enhetligt fodral. Men just samspelet mellan de skrämmande och vackra miljöerna, den tidstypiska musiken och den spännande premissen - Rapture är egentligen inte mer än ett isolerat laboratorium där galna ideologer fått härja fritt - höjer Bioshock-serien till en nivå över mycket annat i spelväg. Här finns något att hitta både för den som söker ett välgjort, temposkiftande actionspel och den som gärna ser att en tankeväckande bakgrundshistoria följer med allt skjutande.

Som uppföljare gör Bioshock 2 inte mycket av vad som skulle kunna förväntas av det. Det mesta är sig likt (bortsett möjligen från det nya, och helt dugliga flerspelarläget) - men istället för "nya vapen" och "snyggare grafik" är det berättelsen som driver spelaren framåt. En berättelse väl värd att följa till dess slut.

En skrämmande undervattensberättelse

Bioshock 2 är egentligen ett ganska traditionellt FPS (first person shooter) instoppat i ett vuxet, genomtänkt och enhetligt fodral. Miljöerna är skrämmande och vackra, enligt Michael Gill.