En skräckis som faller platt

Efter manussuccéer som Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008) och filmer som Blade: Trinity (2004) samt en engelsk remake av svenska Den osynlige (2002) har David S Goyer gett sig på en ren skräckfilm. The Unborn är berättelsen om den unga Casey Beldon (Odette Yustman) som plågas av en dybbuk, ett spöke som vägrar att lämna jordelivet och därför försöker inta en människas kropp.

The Unborn bär onödigt tydliga spår av Exorcisten (1973), The Ring (2002) och Mirrors (2008) och är, liksom många andra filmer i skräckgenren, en irriterande repetition av typiska skräckklichéer såsom speglar, onda barn, knarrande dörrar, gamla hus, spöken och, inte minst, den klassiska Booh-effekten: plötsliga, höga ljud. Trots den korta speltiden känns filmen lång och minst sagt förvirrande. Den ena bihistorien införs efter den andra. Judisk kabbala blandas med exorcism, genetik och en krystad Auschwitz-historia. Resultatet blir en hopplöst spretig berättelse där man slutar bry sig halvvägs. Goyer verkar inte ha bestämt sig för vad som är själva hjärtat i historien. När ett sådant tvivel infinner sig redan på manusnivå är det svårt att genomföra resten på ett trovärdigt sätt.

The Unborn är tyvärr ett riktigt plattfall och en fånig historia som är mer komisk än skrämmande. Kanske har filmbolaget också upptäckt svagheterna då man desperat försöker sälja in filmen med en affisch där en lättklädd Yustman syns bakifrån. Gå inte på detta billiga trick och lägg biopengarna på Eden Lake, en psykologisk uppvisning som helt utan övernaturliga effekter lyckas på varje punkt där The Unborn misslyckas.

En skräckis som faller platt

The Unborn är berättelsen om den unga Casey som plågas av ett spöke som vägrar att lämna jordelivet. Den är ett riktigt platt fall till skräckfilm, skriver Hanif Sabzevari.