En skicklig artist med framtiden för sig

Tv-programmet Idol blev direkt en tittarsuccé då det hade svensk premiär, men rent musikaliskt har det inte erbjudit mycket om ens något — förrän nu. 2004 års vinnare Daniel Lindström hade en suverän röst, men skivbolaget sköt hans karriär i sank innan den hunnit börja med urusla låtar som Coming true. Tvåan Darin klarade sig däremot betydligt bättre, trots sämre förutsättningar. Nu senast var det Agnes Carlsson som blev den rättmätiga vinnaren före Sebastian Karlsson, men även denna gång verkar andraplatsen ha ett sällsamt skimmer över sig.Skicklig artistMed sin debutskiva i bagaget är Sebastian ute på en turné genom 21 svenska städer och under fredagen är det ett regnigt Uppsala som gästas. Framför scenkanten märks främst flickor i yngre tonåren och uppe på läktaren sitter föräldrar och storasyskon. Men saken är den att Sebastian, till skillnad från de flesta andra som slagit igenom via marknadsanpassad tv-underhållning, är en skicklig artist. Han förtjänar definitivt mer än att blott avfärdas som barnartist, vilket många gjort.Rent musikaliskt har det sneg­lats betänkligt på David Bowie och att Sebastian delar producent med The Ark och Andreas Johnson hörs i hart när varenda ton. Han är därtill ung, oerfaren och på flera sätt lite kalvig. Trots detta övertygar han däruppe på scenen. Rösten är bra, han har erforderlig front­mans­pondus, bandet är tajt och inledande Indifferent känns på alla sätt som en självklar powerpop-hit. Denna övergår i hederlig rock'n'roll i Bring me some water med modernt taggiga gitarrer som krydda, godkända balladen Human och retropoppiga Birthmarks där det flirtas hejvilt med tidigare nämnde britt.CoversDärefter följer en cover på Bowies Life on mars och inom loppet av 45 minuter har nästan hela debutskivan passerat, med Tom Pettys ösiga Makin' some noise som en välkommen avstickare. Sedan slut.Vid det här laget har konserten också börjat tappa gnistan, varför slutet inte känns helt ovälkommet. Publiken vill dock ha mer och bandet återvänder med de sista två låtarna från skivan, Diamond och Rolling Stones-covern Start me up. Det är olyckligt då dessa sista låtar helt saknar energi vilket förtar från helheten. Krånglande mik­rofonljud och den korta konserttiden drar ner betyget ytterligare en smula, men Sebastian är tveklöst ett löfte inför framtiden.