Just i dag, 23 mars, är det exakt 80 år sedan den tyska riksdagen röstade igenom den fullmaktslag som gav Hitler den fullständiga makten och fullbordade införandet av nazidiktaturen.
Dokumentärfilmer på SVT och fåtaliga artiklar i svensk press försöker få oss att minnas vad som hände i ett land nära vårt. Det är en plåga att slå upp historieböckerna och repetera detaljerna i förloppet och se om dokumentärerna som beskriver Hitlers maktövertagande. Vi iakttar hur en parlamentarisk demokrati utsatt för oerhörda påfrestningar slits i stycken under några månader, ja, ett antal veckor. Som åskådare ser vi möjligheterna att hejda förloppet snabbt glida förbi, vi griper efter alternativen, vi vill stoppa filmen, ställer våra fåfänga frågor ”varför gick inte oppositionen samman?”, ”hur kunde människorna vara så förblindade?”. Vi ser stoppklossarna krossas och slutligen tycks utgången (undergången) oundviklig.
Men det var den inte. I det sista fria valet före maktövertagande gick nazistpartiet kraftigt tillbaka och fick endast 33 procent av rösterna. När Hitler 30 januari 1933 tillträdde som rikskansler i en regering med de konservativa förutspådde många att den demagogiske gaphalsens politiska karriär snart skulle vara över. Det var ett ödesdigert misstag av högern att tro att man kunde tämja Hitler.
I folkdjupet pyrde ännu vreden mot Versaillesfreden, den ekonomiska krisen hade skapat miljoner arbetslösa, ständiga nyval och partiernas oförmåga att bilda handlingskraftiga majoriteter hade skapat uppgivenhet. Lägg till det de stora grupper som hela tiden föraktade Weimarrepublikens demokrati. Addera det kaos på gatorna som nazisterna skapade och som de ironiskt nog lovade att befria landet ifrån.
Tillsätt hemliga ränker kring en omdömeslös president, nazisternas skamlösa lögner, propaganda, kommunistskräck, hänsynslös hets mot en liten minoritet (judarna), spel på nationalistiska känslor (Tysklands återupprättelse), pengarna som strömmade in från storföretag, en militariserad partiapparat och en karismatisk ledare - en ledare som när han fått makten inte var beredd att dela den, än mindre släppa den ifrån sig.
När Hitler tillträtt inledde han ett hänsynslöst utnyttjande av statsapparaten för propaganda, mord och förföljelser. Motståndarna var förlamade.
Men han ville ha hela makten. Den 23 mars röstade fullmaktslagen igenom. Lagen gav Hitlers regering rätt att utan samtycke av riksdagen stifta lagar. Det krävde två tredjedels majoritet. Endast socialdemokraterna röstade emot, kommunisterna var utkastade från riksdagen, de borgerliga partierna hade kapitulerat och röstade för lagen. Hitler tog inte till makten genom en statskupp, han kunde säga att han fått makten på ”legal” väg.
På torget utanför de provisoriska lokalerna i Krolloperan vrålade folkmassorna sitt bifall.