Vi har kunnat se honom sjunga franska chansoner på mindre cabaréliknande scener och i huvudroller på institutionsteatrarna. Och som skinnjackeklädd och lite småfarlig mc-knutte gjorde han succé på vita duken. Uppsala har han gästat många gånger, mest som sångartist. Såväl Reginateatern som Parksnäckan har sålt ut hans konserter.
– Det viktigaste med allt jag gör på scenen är att få fart på känslor. Jag vill att både jag och publiken ska få uppleva någonting, sa Rikard Wolff i en intervju jag gjorde inför en turnépremiär på Katalin i Uppsala 2001. Programmet innehöll låtar av franska vissångaren Barbara med texter som han själv översatt. då berättade han om att han ville bli skådespelare redan som barn och att teatern var ett andningshål för en speciell liten pojke. Men också att han på skolteatern i Karlskoga fick en livslång vän i klasskompisen Birgitta Englin, vars föreställningar här i Uppsala han brukade se.
– När jag väljer roller så ska det vara något i dem som väcker min nyfikenhet, det ska liksom klinga till i mig, sa han också.
Första gången jag hörde och såg Rikard Wolff var som ung teatervetenskapsstudent. Vi fick fribiljetter till teater Teater Aurora som skulle ge Schillers "Don Carlos" (1981). I titelrollen var Rikard Wolff. En röst av rispad metall, sorgsen och dramatisk på samma gång gav ett personligt djup åt rollen.
Nästa gång jag hörde den kom den från en kvinnoklädd figur i Suzanne Ostens på många sätt gränsöverskridande uppsättning av "I lusthuset" (1988). Alla kvinnoroller spelades av män och Rikard Wolff var en av dem. Fortfarande var han då en skådespelare för den finsmakande teaterpubliken.
Men det var som Zac i i Colin Nutleys filmer om "Änglagård" han vann det breda folkdjupets hjärtan.
I tv-programmet "Stjärnorna på slottet" berättade han om sin sjukdom som han fortsatte att kämpa emot resten av sitt liv. Men han fortsatte att vara storslagen och speciell på scenen som till exempel i "Karl Gerhard" (2014) på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Så sorgligt att han är borta.