Det ligger en stor risk i att göra en adaption av en så populär novell som Norwegian Wood av Haruki Murakami. Murakami har ett alldeles säreget ord som torde vara omöjligt att föra över till duken och inte gå miste om alla iakttagelser i vardagen och långa beskrivningar om även de mest triviala saker. Det visar det sig också vara. Men misströsta inte, den fransk-vietnamesiske regissören Trân Anh-Hùng tar hjälp av bildspråket och låter i stället det utgöra hans grund och tolkning av Murakamis berättelse.
Historien utspelar sig i Tokyo på 60-talet i universitetsmiljö. Studenten Watanabe (Kenichi Matsuyama) träffar på en gammal vän från gymnasietiden, den svårmodiga Naoko (Rinko Kikuchi) och de två blir förälskade. De sörjer båda en gemensam vän som tog livet av sig och Naoko blir alltmer sluten. Mitt i allt träffar också Watanabe den sprudlande och lite luriga Midori (Kiko Mizuhara).
Titeln Norwegian Wood är lånad av en låttitel i The Beatles repertoar och börjar ”I once had a girl, or should I say, she once had me”. Och visst har de honom. De unga kvinnorna i filmen. Han gör allt de ber honom om.
Norwegian Wood är en tidlös historia om ung kärlek. Tonårsförälskelsen – så brinnande betydelsefull och uppslukande att den överskuggar allt annat – tas på djupaste allvar. Detta skildras fint i en scen när demonstrationerna är i full gång och Watanabe hamnar mitt i de högljudda klungorna. Men han märker ingenting. Faktum är att han knappt påverkas av vad som sker runt omkring honom. Han har viktigare saker att fundera över. Det upptar all hans tid.
Grundtonen är svartare i filmen än i novellen. Filmen saknar mycket av Murakamis humor och densitet i språket, samt karaktärernas djup. Men det är en sagolikt vacker och förförande tragedi. Mannen som hållit i kameran är Lee Ping Bin, som även samarbetade med Trân Anh-Hùng i När solen står som högst.
Fotot är dystert, men drömmande och teatraliskt inramat. Storslagna vyer växlas med intima närbilder. Det är både romantiskt, passionerat, enkelt, komplicerat, intensivt och sorgligt på samma gång. Det långsamma tempot lämnar plats till funderingar och skyndar inte på. Det får ta tid när man har något så viktigt att tala om som tonårskärlek.