Serien. Älskad och hatad i dess olika former: Dagstidningsstrippen. Serietidingen. Den grafiska romanen. Vad gör en serie bra? Eftersom den grafiska romanen bär på en sammanhållen berättarstruktur med ett mer komplext och sammansatt innehåll är det denna som här står i centrum. I den hittar vi karaktärsanalys och längre resonemang.
Det finns två typer av grafiska romaner: Den sammansatta som består av en rad enskilda serietidningsnummer, som när fyra-fem löpande nummer av Detective Comics binds samman till en mjuk- eller hårdpärmsutgåva. Art Spiegelmans Pulitzerprisvinnare Maus om förintelsen kom ut i enskilda nummer innan den gavs ut i två sammansatta volymer. Den helgjutna, som inte föregås av enskilda nummer utan direkt ges ut som en grafisk roman. Joe Saccos Gaza: Fotnoter till ett krig (recenserad i UNT 7 juli 2011) är ett exempel på en sådan.
Nedan följer några exempel på välgjorda grafiska romaner; de bär alla på en god berättarstruktur, en stark enhet mellan bild och text, samt väl utmejslade och nyanserade karaktärer. Eftersom den svenska serieutgivningen numera tyvärr är ganska skral inkluderas grafiska romaner på engelska. Direktimport via seriebutik och internetbokhandel har blivit vardag för serieläsare. De här serierna bör läsas av vuxna.
För den freds- och konfliktintresserade läsaren framstår redan nämnda Maus som ett absolut måste. Huvudperson – eller huvudmus – är Vlodek Spiegelman, författarens far, som överlevde förintelsen. Judarna framställs som möss och nazisterna som katter. Här bör även Gaza: Fotnoter till ett krig inkluderas. Den skildrar kritiskt och känsligt den smärta och det förtryck som palestinier i Gaza lever med varje dag. Om du tror att serier bara är ren underhållning råder dessa bot på den illusionen. (Svenska).
Den krigsintresserade läsaren bör plocka upp något av författaren Garth Ennis, som med hjälp av en rad olika tecknare på ett mycket initierat och balanserat sätt skildrat framför allt andra världskriget. I Battlefields, en dramatisering av verkliga händelser, möter vi bland annat Natthäxorna i det dåligt utrustade sovjetiska kvinnliga flygregemente som kämpade mot tyskarna. Här återfinns även den laddade berättelsen om en brittisk sjuksköterska som blir våldtagen av ett japanskt kompani och de tvetydiga känslor som följer henne under resten av hennes tjänstgöring. (Engelska).
Den äventyrs- och superhjälteintresserade läsaren har en rad vägskäl framför sig. Det finns flertalet nyutgåvor av gamla käcka äventyr med Fantomen och andra bekanta hjältar. De är ofta daterade. I linje med dem rekommenderas istället miniserierna Justice och Kingdom come av Alex Ross. De är av klassiskt snitt och bär på en mer komplicerad struktur än sina historiska föregångare. Ross målar serierna med pensel, vilket gör att det visuella uttrycket blir å den ena sidan ömt detaljkänsligt, å den andra romantiskt storvulet. (Engelska).
I denna genre finns en rad mindre färgsprakande och till anslaget tyngre serier. Två 80-talsklassiker: Den ena, Alan Moore och Dave Gibbons Watchmen, om en alternativ dystopisk framtid där superhjältar är mer mänskliga och mer moraliskt tvivelaktiga än hur de historiskt har skildrats. Likväl döljer sig här ett makalöst, om än mindre lyckligt äventyr. Den andra är Frank Millers The dark knight returns om en åldrad Batman, som sedan många år har slutat att bekämpa brottslighet, men som grånad och sliten återigen ger sig ut för att rädda Gotham city. (Engelska).
Min personliga favorit bland de moderna superhjälteserierna är Ex machina av Brian K Vaughan och Tony Harris. I den blandas samhällsdebatt och äventyr på ett oförlikneligt sätt. Seriens utgångspunkt är vad som skulle hända om en superhjälte blev politiker. Eftersom kändishypen är fullkomligt integrerad i amerikansk politik, ser vi huvudpersonen bli borgmästare i New York. Där tampas han med sophantering, censur- och skolfrågor (Engelska).
Mer ovanligt är tyvärr kvinnliga serieskapare och inte minst kvinnliga karaktärer. Sverige har visat sig vara ett föregångsland. Ett exempel bland många är Lina Neidestam och hennes två kritikerrosade serier Maran och Zelda. Den förra en queermedveten porrserie, den senare en humoristisk självbiografi om en ung kvinnas kamp med sig själv och sin tid. En av vår tids mest omtalade grafiska romaner på den internationella scenen är Persepolis skrivna av Marjane Satrapi. I två volymer följer vi en iransk flickas uppväxt i hemlandet och när hon tar del av föräldrarnas berättelser om Shahens fall, hennes möte med den nya regimen och sedermera hur hon påverkas av idéer från väst. (Svenska).
En god grafisk roman begränsas inte av sin genre. Men är det något som förenar nämnda serier? Det som gör en serie bra är distinkt för själva mediet; hur en bildruta sammanfogas med en annan och hur händelseförloppet både blir statiskt och samtidigt rörligt. Vi kan stanna upp och studera en närbild på ett ansikte för att i nästa stund svepas med och på ett ögonblick befinna oss i en annan värld. Det är helt enkelt så att serien erbjuder en alldeles unik upplevelse.