En röst som slår det mesta

Titeln på hennes album Di korpu ku Alma, betyder översatt till svenska ungefär: från kropp och själ. En fungerande titel i sig, men för att verkligen förstå den krävs att man sett Lura live. Redan på första låten, Tabanka assigo, blir det tydligt hur det hör ihop. Det själsliga och det kroppsliga. Det afrikanska och det europeiska. Lura är en artist som aldrig står still på scenen och jag får känslan av att sången aldrig skulle förmå lämna kroppen om hon inte dansade loss den.Lura har sitt ursprung i Kap Verde, men har bott större delen av sitt liv i Portugal. I musiken blandas den portugisiska fadons melankoliska nerv med de tempofyllda Kap Verdianska rytmerna batuku och funana. Bandet, med Fernando Andrade på piano som musikalisk motor, får det att smälta samman utan komplikationer. I Vazulina dominerar det höga tempot och avslutningen, med dans och intensivt trummande, är magnifik. På Oh Náia är det i stället fadon som är mest framträdande. Publikens allsång till en rytm som bara markeras av trummisen Cau Paris lätta slag känns magisk. De undervisande mellansnacken på bruten engelska drar ned tempot något, vilket är synd. När hon agerar är Lura en artist som man inte vågar släppa med blicken för att det hela tiden händer något som man kan missa. Ma´n ba dés bês kumid dá är en höjdpunkt. Storartad på skiva, men många gånger bättre på scen. Den sista dansen får mig att tänka på en konståkerskas sista piruetter i ett felfritt genomfört program.