En röst som bör få tala för sig själv

SCHLAGER. Susan Boyle är sannsagan som är för bra för att vara sann, den fula ankungen som fick juryn i idoltävlingen Britains got talent och vända sina illa dolda sarkasmer till ett förbehållslöst erkännande. Det är sådant stoff som drömmar vävs av, eller åtminstone artistdrömmar.

Uppmärksamheten lär knappast avta när hennes debutalbum nu släpps, en samling mer eller mindre välkända schlagers, poplåtar och gospels i enkel klädnad, med en stillsam flygel eller gitarr i förgrunden tillsammans med Boyles röst, och mestadels ganska diskreta stråkfonder som ger den rätta drömlika stämningen. Som att den goda fen än en gång vispar med trollspöet.

Nog är det klokt att låta Boyles röst tala för sig själv, i full frihet, utan att bädda in henne i alltför trånga arrangemang. Och som hon sjunger! Lite trevande på sina håll förvisso, men med en helt ostajlad inlevelse och värdighet, i lågmält effektiva omtolkningar av t ex Stones Wild Horses, eller Monkees Daydream believer som visballad.

Däremellan förvisso också en del mer typiska idoltävlingsmanér, som t ex en sockrad Silent night som blir för mycket Askungen i mina öron.

En röst som bör få tala för sig själv

Och som hon sjunger! utbrister Ulf Gustavsson om talangvinnaren Susan Boyles debutskiva.