– Jag vet inte, jag hade lika gärna kunnat fira nioårsjubileum förra året. Men tio är väl en snygg siffra, och den är begriplig för folk, säger Kristian Anttila på telefon.
Tio år eller elva – ett jubileum ger anledning att stanna upp, sammanfatta. Det är Kristian Anttila, som tidigare alltid blickat framåt, ovan med. Så vad är det då han ser i den där plötsligt utskjutande backspegeln?
– För egen del har jag faktiskt börjat uppvärdera det jag gjort. Även de totala haverierna tillhör en konstnärsbana.
All drömmar om världserövring slog kanske inte in.
– Det är klart att det är lätt att tänka på allt som inte blev, men jag har ändå haft en bana som många skulle skära av sig ballen för. Jag tror att jag har blivit lite ödmjuk. För nittionio procent av alla dem som tar upp den där gitarren i tonåren leder det ingenvart.
Bakom honom ligger fem album – från debuten Natta de mina till förra årets Djur och människor – flera ep:s och runt trehundra konserter fördelade över världens alla kontinenter.
– Går man in i detalj är jag inte stolt över varje enskild sak. Men jag är stolt över att jag gjort allting på mina egna villkor.
När man läser intervjuer med Kristian Anttila så är det en sak som flera gånger återkommer: en besvikelse över att hans verk inte fått det massiva genomslag han hoppats på.
– Ja, ett överdrivet självförtroende är nog nästan en nödvändighet om man ska göra det jag gör. Jag känner ofta att det är jag som borde stå där uppe på bergstoppen och blåsa i trumpeten. Jag förtjänar mer pengar och uppskattning, men världen har aldrig varit rättvis.
Den som har följt Kristian Anttilas karriär har kunnat notera att mycket av uppmärksamheten gällt hans person, eller ”persona” kanske man borde säga. Bilden av honom har varit den av den svåra, stökiga rockstjärnan. Själv menar han att det inte är någon bild han medvetet underbyggt, men inte heller motarbetat.
– Jag har inte precis gjort något för att nyansera den. Det är en hårt vinklad karikatyr. Samtidigt är det ett liv som jag bitvis har levt.
Frispråkigheten var en viktig del i bilden. Kristian Anttila brukade alltid svara helt uppriktigt på alla frågor. Det har brännmärkt honom, menar han, och han förväntar sig inte något annat än att brännmärket kommer att hänga med.
– Allting jag gör framöver kommer att filtreras genom den där bilden folk har av mig. Men det är inte så att jag ångrar någonting, man får gå vidare.
Till hösten släpper han en dubbelskiva som dels kommer att vara en singelsamling, dels kommer att rymma nyskrivet material och gamla låtar som av en eller annan orsak aldrig hamnade på något album.
Vad som händer efter det har han ingen aning om.
– Allting jag gjort har varit lustbaserat. Jag ägnar mig inte åt femårsplaner.
Han vet inte ens om han kommer att fortsätta med musiken.
– Vi får se. Jag har lagt ned minst tio gånger redan, jag har bara inte berättat det för någon.