När samhällsfrågor ska gestaltas på scen kallas det för dokumentär teater. När teatern utsätts för samma behandling blir det istället meta, vare sig det handlar om teatern som institution, konstform eller dess plats i våra gemensamma referensramar. Metateater och dokumentär teater är två genrer som är närbesläktade i sina närmanden mot verkligheten, men de rör sig ändå i vitt främmande dimensioner. Kanske beror det på att metateater kan erkänna att den är fiktiv, medan dokumentären gör anspråk på autenticitet.
I Mia Törnqvists nya pjäs "Verklighetens folk" möts berör bland annat detta dilemma. En teater har fått i uppdrag av regeringen att i samarbete med organisationen Barnens rätt göra en uppsättning om barnfattigdom. Manusförfattandet har lagts i en hyllad dramatikers händer och det är dags för den första genomläsningen av manus. Stämningen hos teamet – dramaturg, producent, teaterchef och så vidare – är uppsluppen och förväntansfull.
Projektet kommer att ge teatern stora pengar i en samtid som kanske inte nödvändigtvis prioriterar konsten för konstens skull. Men det uppstår omedelbart flera konflikter när oförenliga intressen som bärs fram av de olika karaktärerna kolliderar med varandra: konsten mot pengarna, maktposition mot maktlöshet, klassperspektiv mot symbolfrågor...
Vad som trängs bort i alla intressekonflikter är barnen vars verklighet pjäsen i pjäsen ska ge röst åt. De blir reducerade till schabloner som färgas av den rådande politiska korrektheten, vilken den nu är. Får man skildra konflikten mellan Israel och Palestina? Får man göra fattigdom till en fråga om psykisk ohälsa? En invandrarfråga? Karaktärerna i pjäsen i pjäsen börjar i takt med att deras sak blir bortglömd att få eget liv och att göra revolt.
Med små signaler som tilltar i volym varefter pjäsen har sin gång skiftar ensemblen roller från den ena verkligheten till den andra. Malin Alm går från neurotiska producent till att bli Molly med en knarkande pappa, Emil Brulins lismande dramaturg Love blir den krigstraumatiserade flyktingpojken Karim, Anna Carlsons syrliga dramatiker blir en cancersjuk mamma, teaterchefen Katrin som i Annika Hallins blir tidvis hårdhudad förvandlas till den politiska och poetiska Fatima medan Angelica Radvolt går från en ung stjärnförfattare med invandrarbakgrund till cynisk politiker.
Dennis Magnussons "Att göra en Tartuffe" som hade premiär på Stadsteatern för ganska exakt ett år sen berörde på likartat sätt problematiken med att placera teatern på en politisk korrekt skala. I min recension av den konstaterade jag att det blev en partsinlaga i den normkritiska kulturdebatten som även den uppbärs av intressen, men då genom farsens uppskruvade register. Törnqvists ingång till problematiken är betydligt mer raffinerad, kanske mer benägen att sparka uppåt än nedåt – eller åt sidan.
Törnqvist vill så mycket med "Verklighetens folk", varför det paradoxalt nog blir så luftigt emellanåt. Det ständiga sammanträdandet på teaterinstitutionen, med fika, skvaller, och dolkstötar i ryggen blir emellanåt långdragna transportsträckor till gedigna perspektivskiften. För nog är det så att alla karaktärer utifrån sina specifika bevekelsegrunder faktiskt har rätt? Och mest rätt har givetvis barnen i pjäsen vars missförhållanden inte kan retuscheras bort med vare sig kulturpolitik eller konstnärlig integritet.
Longörerna till trots blir därför "Verklighetens folk" ett tankeväckande – och välspelat – inlägg om verklighetens okuvliga förmåga att trots alla beskrivningar av den fortsätta finnas.