En psykologisk triumf

Juliette (Scott Thomas) släpps ut ur fängelset efter femton år. Hon får bo hos sin syster (Zylberstein) som lever ett perfekt liv med man, två adopterade döttrar och arbete som universitetslektor i litteraturvetenskap. Juliette har svårt att öppna sig. Men successivt faller hennes hårda fasad i takt med att människorna omkring henne kräver ett svar. Vad är det för brott hon har begått och, framför allt, varför?

Claudels regidebut är sällsynt säker. Regissören tar gott om tid på sig för att berätta sin historia. Resultatet är en gripande och djuppsykologisk analys av mänskliga relationer. Kristin Scott Thomas gör kanske sitt livs rolltolkning och fångar oändligt många nyanser i sitt minimalistiska skådespeleri. Det är en typisk fransk film på många sätt: intellektuell, existentiell, knivskarp. Juliettes förlust, sorg och utsatthet stegras på klassiskt ibsenskt vis. Dramaturgin är diskret men tungt symbolisk, om än emellanåt något teatral.

Familjehemligheter, systerskap, fängelsekvinnor och svårigheterna med att smälta in i ett samhälle som man varit borta från så länge är inga nya filmteman. Porträttet av Juliette är dock originellt på flera punkter. Här får vi följa henne efter fängelset, förmodligen den absolut svåraste tiden för en straffad. Huvudfigurens så kallade brott lär också dela upp åskådarna i två läger. Filmens storhet ligger i att den problematiserar detta "brott" på så många diskreta sätt. Claudel ger oss inga enkla svar.
Juliette, denna samtida släkting till Euripides' Medea, får leva vidare och visa konsekvenserna av juridikens och samhällets oförmåga att frångå generella principer och ta ställning till varje individs privata, svåra och smärtsamma beslut. Beslut som vi alla ibland tvingas ta. Beslut som undandrar sig etiketter som rätt eller fel.

En psykologisk triumf

Jag har älskat dig så länge är en sällsynt säker regidebut, med en gripande analys av mänskliga relationer. Kristin Scott Thomas är lysande, skriver Hanif Sabzevari.