Ett portalverk i svensk litteratur kan man kalla August Strindbergs "Ett drömspel", författat år 1901. Det som porten öppnade sig mot var inte bara ett nytt sekel utan också ett nytt sätt att dikta; mot modernismen.
Vari består då det nya? Kort uttryckt: i sättet att utnyttja drömmar. En Paristeater hade i slutet av 1800-talet experimenterat med halvt genomskinliga tygslöjor i stället för ridå i syfte att skapa en drömlik overklighetskänsla. Strindberg använder drömmen på ett helt annat sätt. I hans drömspelsvärld råder ingen mystisk skymning. Tvärt om framträder både personer och miljöer konturskarpt – och samtidigt bisarrt overkliga. Tag till exempel det växande slottet som vi konfronteras med alldeles i styckets början.
Glasmästaren och Dottern in på scenen.
Dottern: Slottet växer alltjämt ur jorden. . . Ser du hur mycket det vuxit sen i fjor?
Glasmästaren (för sig själv): Jag har aldrig sett det slottet förr … har aldrig hört att ett slott växer . . . men (till Dottern med fast övertygelse.) Ja, det har vuxit två alnar, men det är därför att de har gödslat det.
(...)
Dottern: Jag tror att det sitter en fånge där . . . och han väntar säkert att jag skall befria honom.
Bakom detta drömda slott döljer sig en slottsliknande byggnad inte långt från Strindbergs dåvarande bostad på Östermalm i Stockholm: Hästgardeskasernen vid Sturegatan som uppfördes i slutet av 1890-talet. Från ett fönster i sin våning kunde Strindberg bevittna hur kasernen gradvis byggdes i höjden. Ett drömspel innehåller många liknande förvandlingar av verkliga miljöer – och personer – till lokaliteter och figurer i dramat.
Om man tar fasta på ordet dröm i titeln inställer sig frågan vad Strindberg lade in i det. Och då öppnar sig ett intressant ämnesområde: den tidens vetenskapliga teorier om drömmande. Det är ingen tillfällighet att Sigmund Freuds epokgörande skrift "Drömtydning" utkommit året innan Strindberg skrev sin pjäs även om det saknas säkra belägg för att han läste boken när den kom.
Att tyda drömmar är i och för sig en gammal konst, men då tänkte man sig antingen att det var onda demoner som uppenbarade sig i form av mardrömmar eller profetiska makter som förutspådde framtiden. I båda fallen uppfattades drömmarna som utifrån kommande. Det nya sättet att se på dem är som delar av den egna personen fast i beslöjad och förvrängd form så att drömmaren ofta inte förmår identifiera deras ursprung. Det blev psykoanalysens uppgift att hjälpa patienten att se och tolka drömmarna som en del av honom eller henne själv.
I vad mån den djupare, från hans eget omedvetna härstammande innebörden i drömspelets bildvärld stod klar för Strindberg när han skrev stycket får vi aldrig veta. Om vi återigen tar det växande slottet som exempel kan det med sin krona överst på taket ses som en bild för den av sin egen storhet besatte författaren. Samtidigt ”sitter en fånge där,” står det. Det måste betyda att han på något sätt är fången i sitt eget jag.
På liknande sätt kan man gå igenom tablå efter tablå och hitta självbiografiskt material infogat i dramats fiktiva värld. Det gäller i synnerhet den norskfödda skådespelerskan Harriet Bosse, född 1878 och därmed 29 år yngre än Strindberg – vilket inte hindrade att hon gifte sig med honom år 1901, samtidigt som "Ett drömspel" blev till. Som man kunde vänta sig blev äktenskapet fullt av kriser och varade bara tre år. Redan hösten 1901 då hon blev gravid övergav hon under ett par månader sin make, men de försonades och den äktenskapliga lyckan blomstrade under den tid drömspelet fullbordades. Som ett personligt tack och en tribut till hennes skådespelarkonst skapade han åt henne dramats kvinnliga huvudroll, Indras dotter.
Indra är namnet på överguden i den fornindiska mytologin, och när Strindberg låter honom sända ner sin dotter till jorden är det en parallell till den kristne guden som sänder ner sin son Jesus. Av den vid sekelskiftet så populäre Schopenhauer och hans buddhistiskt färgade filosofi lärde sig Strindberg att tillvarons väsen är lidande. Så formulerar Indras dotter saken, och tillför samtidigt dramat en formell nyhet: inslag på fri vers:
Varför födes du med smärta,
varför plågar du din moder
mänskobarn, när du skall skänka
henne modersfröjden,
fröjden över alla fröjder?
Varför vaknar du till livet,
varför hälsar du på ljuset,
med ett skrik av ondska och av smärta?
Vid ett tillfälle sammanfattar Indras dotter sin erfarenhet av jordelivet med de berömda orden ”Det är synd om människorna.” För en gångs skull var det inte bara Strindberg själv det är synd om utan hela människosläktet.