Projektet är heter Brobyggarna, del ett i en serie om Europas 1900-talshistoria.
När jag berättar för en vän att jag ska intervjua Jan Guillou så frågar han mig på vilket sätt han är aktuell. Jag blir ställd.
Ja, hur är han det? Eller snarare: Hur är han det inte?
För min egen generation, 80-talisterna, har han varit en ständig följeslagare. I tonåren läste vi Ondskan, några år senare ironiserade vi över hans machoattityd, och när vi blev vuxna och den ironiska vågen givit efter för ett smygande politiskt uppvaknande – ja, då blev vi tvungna att erkänna hans journalistiska gärningar.
Alltid i ropet, om inte för en bok så för ett utspel. När var han senast, under någon längre period, inaktuell? Jag frågar honom det när vi sitter i hans utemöbler med en kopp espresso, och det sista sommarregnet stänger oss inne under jalusierna.
– 1978 och 1979. Då, efter Geijeraffären, var jag en död man. Fick inte skriva någonstans. Men jag tog mig ur eländet genom en händelse som föreföll som något liknande en busringning från Hassan. För plötsligt kontaktade Lars Eliazon från Malmö-TV mig och frågar om jag vill bli programledare för samhällsprogrammet Magazinet.
Och så tillägger han, med det där leendet som vissa tolkat som självgott:
– Då vände allt.
Berättelsen är karaktäristisk för Jan Guillou. I sin förmåga att komma tillbaka, att vända allt, liknar han närmast sin egen hjälte Hamilton. Han kom tillbaka efter IB-affären, liksom efter Geijeraffären, och nu senast efter drevet som följde på Expressens ”avslöjande” om hans tidigare verksamhet som ”Sovjetagent”.
För tillbaka är han. Den här gången med en drygt sexhundra sidor tjock bok – den första delen i en planerad serie om Europas 1900-talshistoria – som utropstecken. Den heter Brobyggarna och handlar i korthet om tre pojkar som växer upp på Vestlandet i Norge. Eftersom de är faderslösa, och modern inte har råd att ha dem kvar hemma, så skickas de till Bergen för att jobba som repslagarlärlingar. De försvinner med tiden till olika delar av världen, och genom deras ögon får vi uppleva framväxten av den nya världen, som tillsammans med optimismen inför det ”stora århundradet” kraschar brutalt i det första världskriget.
Inget litet projekt. Hur kom du på idén?
– För fem år sedan, när var jag och Ann-Marie var ute i svampskogen, frågade hon mig vad det berodde på att ingen svensk författare gett sig in på att skriva en familjesaga i tre generationer – den typen av berättelse som engelsmännen gör så bra tv-serier av. Jag svarade henne att det inte finns någon svensk författare som har förmåga att disponera det stora materialet och göra researchen. Det skulle väl vara jag då, men jag hade inte tid eftersom jag höll på att skriva om kriget mot terrorismen.
Han kunde ändå inte sluta att fundera på hur en sådan bok skulle kunna konstrueras. Det var ett intressant problem ”rent yrkestekniskt” som han uttrycker det med sin säregna, Östermalmstwistade diktion. Efter något år hade han löst det. Framför allt hade han funnit ett sätt att skildra det uttjatade första världskriget – nämligen genom Afrika. Så satte han igång.
Är det här ditt storverk?
– Ja. Det är den bästa bok jag någonsin skrivit. Ambitionen ligger på ett annat plan än tidigare. Arn var en historisk pastisch och Hamilton är en satirisk löpande samtidskrönika – böcker med medvetet väldigt begränsade litterära instrument. Den här gången handlar det om något annat.
I slutet av 60-talet fanns det radikala författare som uppmanade sina kolleger att sluta skriva skönlitteratur. Nu var samhällsförändring det centrala och då krävdes raka rör. Guillou lydde inte uppmaningen. Trots att han är en lika politisk författare som Myrdal så har han från första början valt att förpacka sina budskap i just skönlitteraturens – och inte sällan spänningsgenrens – form.
Du verkar ha en väldig tilltro till skönlitteraturens förändringspotential?
– Ja, så är det.
Så, har dina böcker haft någon politisk betydelse?
– Jag kan inte göra några omedelbara iakttagelser med innebörden att världen blir bättre på grund av mitt skrivande, men det är inte för sent än. Det handlar om snart elva miljoner romaner i Sverige, med ett uttryckligen politiskt innehåll. Jag skulle ha svårt att tänka mig att de inte skulle ha någon betydelse alls.
Har du aldrig känt begär efter kultursidornas erkännande?
– Jag tror att det är rätt svårt att svara ärligt på den frågan. Därför att jag har intalat mig så mycket att det är viktigare med läsarnas erkännande än kultursidornas. Samtidigt blir jag irriterad över att det som uppskattas mest i litteraturvärlden är meningslös litteratur. Modernistiska experiment av olika slag, som är till för en sorts konstnärlig självtillfredsställelse.
I början av Brobyggarna håller rektorn för tekniska högskolan i Dresden ett tal där han förutspår stora delar av det kommande 1900-talet. Hur lyder din profetia om det århundrade som ligger framför oss?
– Den är naturligtvis omöjlig att göra. Men jag säger så här: Vad kommer att hända när Kina blir supermakten? Kommer demokratin att gå under igen? Vårt sätt att göra reklam för systemet måste framstå i kinesiska ögon som löjligt. Vi lämnar över makten till finansnissar; vi lever över våra tillgångar; vi lånar; vi startar meningslösa krig runt om i världen och blir hatade; vi inskränker demokratin för att bekämpa terroristerna. Och så ska vi komma till dem och predika mänskliga rättigheter. Kom igen! Den oerhörda tanken är att demokratin håller på att gräva sin egen grav.
Intervjun är slut, och jag lämnar Jan Guillou. Men han lär inte lämna oss. Enligt honom själv har han ”rimligtvis femton år kvar till hjärnblödningen” och ingenting tyder på att hans aktualitet kommer att dala. Det stora århundradet kan bli många böcker - han är ännu bara framme vid 1919!
Uppföljaren har redan påbörjats.
– Just nu håller jag så smått på att sätta mig in i den homosexuella kulturen i London kring förra sekelskiftet. En värld som var mig obekant.