En polisfilm att ta med sig

Pappa Tierney är polischef, de båda sönerna poliser och dottern gift med en polis. På ytan framstår de som hederligheten själv och ett föredöme. Men när en nedskjutning av fyra kolleger ska utredas leder spåren förskräckande nära Tierneys själva. . . .
Det handlar som så ofta om korruption, familjelögner och kåranda. Ställda inför fakta måste familjen Tierney välja sin moraliska väg. Stå upp för vad som hänt eller ta den enklare, men falska, utväg som dyker upp.

Där är filmen en tät polisthriller och ett drama som berör. Edward Norton kan man inte se för mycket av. Han imponerar i rollen som den yngre brodern som redan fått betala ett högt pris för sin hållning i ett tidigare fall. Noah Emmerich är mer otippat skicklig som den äldre brodern. Jon Voight som fadern går mer på rutin men han har ju stor sådan. Den som inte riktigt förmår göra något av sin figur är Colin Farrell (nyss alldeles utmärkt i filmen In Bruges). Hans klichéfyllda och slentrianspelade förlorartyp är inget att minnas någon längre stund.

Miljö- och samhällsskildringarna är fint gjorda där de ingrodda rashierarkierna och gettomiljön förklarar en hel del av knarkproblematiken. Våldet är rått och känns för det mesta verklighetsanknutet.
Sedan är det en annan sak att schablonerna blir för tydliga emellanåt. Det är också för mycket av "family values" och förtäckt patriotism. Det är annars lätt att förstå att detta är det samhälle som Barack Obama kan förföra med uttryck som "change". De förhållanden som skildras här är naturligtvis oacceptabla.
Som helhet blir det en tänkvärd och spännande polisfilm som man tar med sig ut en stund från biosalongen.

En polisfilm att ta med sig

Pride and glory är en både tänkvärd och spännande polisfilm att ta med sig ut från salongen. Dock har den en släng av för många schabloner tycker Björn G Stenberg.