Jag drar mig för att kora favoriter bland Nobelpristagarna i litteratur genom tiderna. Sedan fransmannen Sully Prudhomme 1901 tog emot priset för sina "ådagalagda förtjänster som författare och ? sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper" har de litterära snillena blivit rätt många, och jag kan inte berömma mig om att ha läst dem alla ? eller ens tillräckligt av en bråkdel. Helt klart har Mommsen (1902) gått mig förbi, liksom Sienkiewicz (1905), Maeterlinck (1911), Daledda (1926), Bunin (1933) och och Pontoppidan (1917). Att läsa något litet av precis alla Nobelpristagarna vore förvisso en hygglig ambition.
Däremot råkar alla de författare vara Nobelpristagare, som jag spontant skulle peka ut som mina stora favoriter.
Ibland får man också frågan om vilken som är den allra bästa bok man läst. Sådana frågor är inte lätta att svara på. Jag är en stor konsument av lyrik, men vilken skulle vara den bästa diktsamling jag läst? Den minsta gemensamma nämnaren är ju på något sätt jag ? läsaren som valt böckerna och som tolkar dikterna med sina egna känslor och erfarenheter. Även här kan jag dock peka på en Nobelpristagare som en klar favoritförfattare: polska Wislawa Szymborska. Hon är en lättillgänglig poet som fångar upp det allra vardagligaste i sin självklara lyriska väv.
Trots allt har jag flera gånger pekat ut en speciell roman som den bästa bok jag läst. Och då har det ofta blivit Jerusalem av Selma Lagerlöf (Nobelpris 1909). Jag tror att det har med människan i berättelsen att göra, de skarpa psykologiska iakttagelserna ? det som gör berättelserna och skrönorna levande och fullkomligt trovärdiga. Lagerlöf är en minst lika stor mästare som Dostojevskij när det gäller att borra i det mänskliga psyket och därmed skapa peripetier som är välgörande oförutsägbara.
I min ungdom läste jag nästan allt av den västtyska författaren Heinrich Böll (Nobelpris 1972). Alla mest fastnade jag för romanen Inte ett enda ord. Det finns något slags närhet, ömsinthet och vidsynthet i Bölls berättelser som jag fann enormt tilltalande. Dessutom visade han mitt i vemodet en underfundig och lätt galen humor. Vem kan glömma Dr Murkes samlade tystnad?
Återigen. Kanske är den bästa bok jag läst romanen Solomons sång av den amerikanska författaren Tony Morrison (Nobelpris 1993). Trots att berättelsen bygger på så mycket våld, trauman och sorg är kärleken den känsla som boken etsat i mitt minne. Morrison skriver just sådana böcker som man ständigt bär med sig i själen och som läser om sig själva i olika skeden av livet. Salomons sång är för övrigt en av de få böcker jag velat läsa om.
Så finns där de stora sagoberättarna, som Isaac Bashevis Singer (1978) och Gabriel García Marquez (1982). Eller Harry Martinson (1974) ? ordkonstnären som även var en gudabenådad poet! Och Sigrid Undset (1928) med det historiska eposet Kristin Lavransdotter. Det finns bara en sak som är riktigt trist med goda berättelser, och det är att de tar slut.
På torsdag står vi där och väntar med spänning igen. Hade inte en latinamerikan fått priset i fjol hade jag nog nämnt uruguayanen Eduardo Galeano som bubblare. Men självklart ligger flera amerikanska och kanadensiska berättare bra till i år. Och tänk så roligt det vore om den norska författaren Jon Fosse får priset (se Bo-Ingvar Kollbergs val här intill). Men går det till en poet, som Adonis eller Tomas Tranströmer, kan jag förstås inte bli annat än lyrisk.