Litteratur.
En boll kommer rullande. Man sparkar på den. För att man inte kan låta bli.
– Åh jag älskar det! Fotboll är helt instinktivt, redan som barn vet man direkt vad man ska göra: sparka!
Författaren Fredrik Backman gillar sport, och allra mest fotboll. För på fotbollsplanen bildas ett litet universum att stiga in i, även för åskådaren.
– Under säkra former och utan personlig risk får man leva ut hela sitt känsloregister. Skrika rakt ut. Bli explosivt glad. Det får man rätt sällan annars som vuxen, säger han.
Man skulle kunna kalla Fredrik Backmans nya roman "Britt-Marie var här" för en kärleksförklaring till fotbollen, och till fotbollens förmåga att skapa gemenskap, lek och flykt från verkligheten.
– Människor behöver leken. Saker att koncentrera sig på, bara för nöjes skull. För att orka med resten av världen. Och den här historien handlar om det, att ibland behöver man slåss för sin rätt att leka, säger Fredrik Backman.
Själv säger han sig ha ett stort behov av att kliva in i parallella universum. Genom fotbollen, men också genom litteraturen, musiken, filmen, teatern, konsten. Redan som barn tyckte han mer om att vistas i fiktiva världar än i den verkliga. Hans skrivande är en förlängning på det. Genom böckerna får han möjlighet att djupdyka ner i den alldeles egna Backmanska sfären.
– Jag älskar historier. Och jag vill berätta historier. Jag är inte så bra på själva skrivandet och det säger jag inte för att nedvärdera mig själv utan för att det är så. I stället vill jag skriva bra historier, sådant som folk vill läsa, bli underhållna av på planet till Mallorca. Min pappa kallar det jag skriver för "solstolslitteratur" och tja, varför inte?"
Och Fredrik Backman kan konsten att berätta. Människor älskar hans lite vresiga, kantiga karaktärer som genom historierna får djup och komplexitet. Som i storsäljande debutromanen "En man som heter Ove". Eller i "Britt-Marie var här" där 63-åriga Britt-Marie, full av fördomar, listor och ett sårigt inre, söker förändring.
– Jag tycker mycket om människor men hatar folk. Du vet, folk, skitstövlar som tränger sig i kön, är jobbiga i trafiken, spiller öl på en. Och jag är intresserad av vad som händer när synen på folk förändras och blir mer nyanserad. När de blir människor. Kanske för att jag själv är en skitstövel ibland. Har svårt socialt. Så var det när jag var liten också.
Utom på fotbollsplanen.
– Där kunde jag kommunicera och visste vad som gällde: spelar man fotboll så spelar man fotboll. Punkt.