En pärla om en brutal tid

Redan från början liknar Faustas pärlor en saga. Och då menar jag inte en prinsessaga med obligatoriskt lyckligt slut, nej, denna film är sagolik i ordets mer bokstavliga mening.
Uråldriga myter och föreställningar klamrar sig fast i den unga kvinnan Faustas vardag, och för att undvika sin mors öde som våldtagen kvinna under den peruanska, maoistiska gerillarörelsen Sendero Luminosos glansdagar stoppar hon en potatis i vaginan. Ingen ska komma åt Fausta, så som de kom åt hennes mor.
Potatisen orsakar inte särskilt förvånande en hel del bekymmer rent medicinskt - och Fausta drabbas av infektioner mest hela tiden.

Regissören och manusförfattaren Claudia Llosa, som även ligger bakom Madeinusa, har uttryckt att hon med Faustas pärlor vill förmedla hur man förvaltar ett kollektivt minne och hur man hanterar nedärvd sorg och vrede.
Det låter möjligen flummigt, men i sin kontext verkar potatisen som kork och som ogenomtränglig port nästan vara ett vettigt val. För vem bestämmer hur vi hanterar våra kriser och våra sorger?
Förutom potatisen spelar sången en stor roll i Faustas liv. Innan hennes mor dör, vilket sker i början av filmen, kommunicerar mor och dotter genom att "pratsjunga" om vad modern utsattes för när Fausta låg i magen.
Potatis och sång. Förmodligen lika effektivt eller ineffektivt som vilken terapisession som helst.

Faustas pärlor är sannerligen en pärla, och att lyckas skildra en minst sagt brutal period av Perus historia utan att knappt nämna ett ord om saken, är en bedrift som Llosa, och även huvudrollsinnehavaren Magaly Solier, ror i hamn med den äran.

En pärla om en brutal tid

Faustas pärlor är sannerligen en pärla, och att lyckas skildra en minst sagt brutal period av Perus historia utan att knappt nämna ett ord om saken är en bedrift, skriver Kerstin Magnusson.