1975 fick Norge sin största filmsuccé någonsin, med det dockanimerade rallyäventyret ”Flåklypa Grand Prix”. Filmen om uppfinnaren Reodor Felgen och de andra invånarna i byn Flåklypa har sålt fler biobiljetter i Norge än vad landet har invånare, och fått fans över hela världen. I Norge är den numera en jultradition av samma dignitet som ”Karl-Bertil Jonssons julafton” är i Sverige. Nu kommer sent omsider en uppföljare till kultklassikern.
I ”Solan och Ludvig – Jul i Flåklypa” lider den lilla staden av akut snöbrist, trots att julen står för dörren. Den lokale tidningsredaktören Frimand Pløsen är desperat efter snö, efter en serie substanslösa löpsedlar som har utlovat en vit jul. Han övertalar Reodor Felgen att bygga en snömaskin – men det visar sig vara ett riskfyllt företag.
Flåklypa och dess befolkning, som skapades av serietecknaren Kjell Aukrust på 1950-talet, skildras i charmig Skrotnisse-stil, med en analog hantverkskänsla som står i stark kontrast till dagens strömlinjeformade 3D-animation. Den bjuder också på många fina bilder av det hisnande norska landskapet, där skraltiga stugor klamrar sig fast vid fjället som stupar ner mot fjorden.
Men filmen är gammaldags på gott och ont. Den är nästan kliniskt ren från kvinnliga rollfigurer och har en hel del tröttsamma strypscener à la ”Tom & Jerry”. Dessutom är tempot alltför svajigt – från vansinnesfärder på kälke till omständligt långsamma scener som inte leder någonvart.
Och även om det är barnfilm vi pratar om så vill förnuftet i mig ifrågasätta varför Felgens medhjälpare, den räddhågsna Ludvig och glappkäften Solan, inte är människor (som alla andra invånare i Flåklypa) utan igelkott respektive skata. Men det vore väl som att svära i Nidarosdomen.