En ny sorts Harry Potter-film

I Harry Potter och fången från Azkaban börjar det verkligen bli allvar. J K Rowling har använt den tredje av de planerade sju romanerna till att stanna upp, fördjupa karaktärerna hellre än att låta handlingen rusa på. Det är välbehövligt men gör också boken till en lång väntan på en klimax som inte kommer.Tempo och humorDet här har den nye regissören Alfonso Cuarón (Din mamma också!) förstått. Antagligen var det helt rätt att låta komediregissören Chris Columbus (Ensam hemma, Välkommen Mrs Doubtfire) ersättas av någon med andra visioner. ­Cuarón behåller tempot och humorn från de föregående filmerna men lägger också till ett mörker som är mer skrämmande än monst­ren från den föregående filmen. Där äventyret övervägde i de två tidigare filmerna tar nu magin allt större plats.Upptakten är förledande lustig. Familjen Dursley är lika gemen som alltid, faster Marge som kommer på visit förtalar Harrys föräldrar och i ilska blåser Harry upp henne som en varmluftsballong. Knapparna sprätter, hon lyfter, studsar lätt mot innertaket innan hon gallskrikande svävar i väg över hustaken.Men så snart Harry flyr ut i natten från sina plågoandar skiftar tonen. Den övergivna lekplats där Harry väntar på nattbussen signalerar att något nytt är på gång: med Harry Potter och fången från Azkaban lämnar vi barnkammar­äventyren där döden och de verkliga fasorna hålls på behörigt avstånd.Visst fortsätter lustifikationerna att flöda (Emma Thompson gästar med magnifikt underhållande överspel) och miljöernas detaljerade storslagenhet länkar samman filmen med de två tidigare, men i stort låter Cuarón Harrys inträde i ton­åren färga filmen.MetaforerMycket kommer direkt från J K Rowlings förlaga: hippogriffen som är så klumpig på marken men så graciös i luften, trollkarlars förvandlingar från människa till djur eller varulv — allt är välanvända metaforer för kroppens förändringar under puberteten. Och här finns de identitetslösa, känsloätande dementorerna.De är på jakt efter den förrymde Sirius Black som filmens titel talar om (en trasig Gary Oldman med kolsvarta ögon) men blir också en reell fara för Harry Potter som har mer känslomässigt bagage än sina kamrater.Symboliken hade lätt kunnat bli träig, men Cuarón väver in den i ett flyhänt berättande och en visuell rikedom som aldrig blir påträngande.Specialeffekterna står i berättelsens tjänst; den här regissören har inget behov av att visa vilken stor effektapparat han har.Svagheter finns. Framför allt börjar det schematiska i serien bli väl uppenbart. Harry Potter och fången från Azkaban är bara en pusselbit i berättelsen och av romanens förklaringar har för mycket rationaliserats bort för att helheten ska kännas helt tillfredsställande, men det är en förförande vacker pusselbit.@6b Byline/recension:@2a Ingress prio 1:I den tredje Harry Potter-filmen stannar handlingen upp och vänder sig inåt. ­Filmen är vuxnare, djupare och visuellt vackrare än de ­tidigare. Men knappast något för de ­minsta.