Som barn plöjde jag drösvis med hästböcker – i brist på plats på det lokala ridhuset. Allt för att nära drömmen om att en dag få sitta där på hästryggen. I Milena Bergqvists serie om Millan har hon den där åtråvärda platsen på stallet. Här i den femte boken Millan – hästar, hundar och hår under armarna får hon till slut också rida den lite lynniga favorithästen Zita som visar sig ”sitta som handen i handsken”, enligt ridläraren. Lyckan är total, fast bara för en stund. Millan längtar och sparar till en hund men får till sin besvikelse två undulater i julklapp i stället. Inte hjälper det heller att hon skaffar en kanin. Men Millan är, som de flesta nog vet som läst de tidigare böckerna, envis som synden.
Det gäller det mesta denna moderna ”Pippivariant” företar sig. Och på de dryga 150 sidorna hinner det hända mycket. Allt för mycket. Jag hade önskat att Bergqvist emellanåt åtminstone hämtat andan innan hon gett sig på nästa ämne.
Nej, det vore direkt fel att påstå att det finns bråddjup i boken, Millan-serien faller snarare under epitetet feel-good-bok med sitt flyhänta berättande. För den skull väjer Bergqvist knappast för det mer allvarliga, även om hon i sitt rasande tempo mest nosar på ämnen som utseendefixering, önskan om att duga och vara omtyckt eller mer könsrelaterade frågor där Millan är ett föredöme i sitt agerande. En alldeles utomordentligt bra förebild som jag hoppas, nu med sitt inträde i tonåren, också kan mogna och djupna i Milena Bergqvist framställning.