När jag ser tillbaka på min barndom och formandet av min smak för digitala spel finns det en tidpunkt som står ut lite extra. Det är någon gång 1991 när jag darrande sträcker över en omsorgsfullt ihopsamlad peng till ett butiksbiträde på Stor och Liten. I retur för min sedel får jag en svart kartong krönt med en illustration av en ondskefull magiker som manar skelettkrigare till strid. Spelet hette Eye of the Beholder 2. Det var ett rollspel från genregiganterna på SSI, och det var vad som fick mig att på riktigt kasta min tjugosidiga tärning och i stället viga högstadielivet åt rollspel i det digital.
Legend of Grimrock är ett spel som skapades för mig och de mina. Vi som växte upp med Eye of the Beholder och Ultima Underworld. Vi som minns när spel kom i kartonger och uppskattar en riktig utmaning. Vi som aldrig riktigt kan spotta “...annat var det på min tid”-uttrycket ur munnen utan alltid har det rullandes på tungspetsen. I det här fallet betyder det banor uppbyggda av rutnät och en grupp krigare som bara kan röra sig en ruta i taget och bara vända sig 90 grader åt gången.
Det innebär också hög svårighetsgrad, ett oförlåtande system för sparfiler och ett sätt att hantera magi som inte är helt enkelt (det gäller att komma ihåg kombinationer av runor för att kasta besvärjelser). Man placerar karaktärerna med avståndsvapen (bågskyttar och magiker framför allt) längst bak i gruppen, närstridsexperterna längst fram och så ger man sig ut på äventyr.
Berättelsen är inte något överdrivet prioriterat i Legend of Grimrock. Fyra personer har dömts till fängelse för brott mot kungen och skickas nu med luftskepp till det ogästvänliga Mount Grimrock – en smal bergstopp som huggits ihålig och fyllts med monster, mystik och olydiga män (det är precis så obehagligt som det låter). Men där manuset brister fyller stämningen och atmosfären på så det räcker och blir över. I mörka, fuktiga fängelsehålor där både mat och ljus från sällskapets facklor kan ta slut är modet en bristvara. Det är ensamt och läskigt på ett sätt som få andra spel lyckas förmedla.
Formen spelet är stöpt i ger inte direkt utrymme för fantastiska vyer och hissnande kameraåkningar. Det är barskrapat när det kommer till texturer och ren flärd. Men å andra sidan är det lilla man får se kompetent och fungerande. Inte fult, bara avskalat. Samma sak gäller ljudbilden.
Finska Almost Human har gjort en kulturgärning när de åter plockat fram rollspelen från den gamla skolan. Det är kanske inte storslaget och välputsat som Skyrim, men i det lilla glänser ändå Legend of Grimrock som en magisk liten ädelsten. Att finnarna utlovat en baneditor i framtiden borgar(!) också för många fanskapade äventyr. Det skulle kunna innebära dåtid och nutid i en perfekt kombination.