En musikdoldis kliver fram i rampljuset
Lars Halapi är en av Sveriges mest namnkunniga och respekterade musikproducenter. Men som soloartist är han i det närmaste grön. Med skivan When your tv makes you cry har han tagit klivet ut i rampljuset och därmed utsatt sig själv för omvärldens rannsakande blickar.
Spelade med Bo Kaspers
Lars Halapi har spelat gitarr i flera band sedan 11-årsåldern. Det verkliga genombrottet kom i början av 90-talet när den dåvarande Uppsalastudenten Halapi slog sig ihop med ett gäng andra musiker. De antog bandnamnet Bo Kaspers orkester och de visste redan tidigt vad de ville åstadkomma.
— Vi lyssnade mycket på orgeljazz vid den tiden och vi ville göra musik på svenska som svängde, samtidigt som den skulle vara modern och ha samma format som poplåtar, förklarar han.
Hoppade av
Konceptet gick onekligen hem. Debutalbumet Söndag i sängen 1993 blev inledningen på en lång och framgångsrik karriär för bandet. Men Lars Halapi valde att hoppa av, efter bara tre år.
— Musiken gick inte framåt, som jag såg det. Jag började spela med Olle Ljungström i stället. Det var roligare.
Genom sina kontakter i musikervärlden blev Lars Halapi senare tillfrågad att producera Sophie Zelmanis debutalbum.
— Det var mitt första producentuppdrag och förväntningarna var inte speciellt höga på oss. Sedan visade det sig att skivan sålde riktigt bra. Jag och Sophie har alltid haft ett bra samarbete. Jag vet inte om jag hade fortsatt med producerandet om det inte vore för henne, säger Lars Halapi.
Är det stor skillnad att producera Sophie Zelmani jämfört med till exempel Ulf Lundell eller Peter Jöback?
— Sophie Zelmani är väldigt fokuserad på låtskrivandet. Hon lämnar över enkla demos som blir ett sorts råmaterial för mig att förädla. När det gäller Jöbacks senaste skiva hade låtskrivare som Mauro Scocco och Niklas Frisk ganska klart för sig hur de ville att det skulle låta och då får man jobba lite annorlunda.
Och Lundell?
— Det var ungefär som att jobba med Sophie Zelmani faktiskt. Den gången valde Ulf att ge mig enkla demos och sedan lita helt och hållet på mig. Annars kan han säkert vara lite knepig att ha att göra med.
Många producenter är perfektionister. Är du det?
— Nja, jag skulle nog säga att jag är en känslomässig perfektionist i så fall. Det viktiga är inte att alla toner ligger perfekt. Jag går alltid på feeling. Det gäller att hitta en lämplig inramning till artistens röst och personlighet.
Hur ser du på din egen skiva nu när du har lite perspektiv?
— När den släpptes kändes det ungefär som på nyårsafton med explosioner, rök och blåst. Nu är det ungefär som dagen efter, när man står där och plockar fyrverkeriskräp och känner sig lite tom i huvudet.
Är du sugen på att skriva nya låtar igen?
— Ja, det börjar klia i fingrarna. Men framför allt vill jag ut och spela. Efter Uppsalakonserten blir det nog ett antal sommarspelningar.
Så jobbar vi med nyheter