Den rockande komikern, som också har medverkat som producent till den här filmen, har nämligen lyckats väldigt bra – med att vara dryg, humorfri och oengagerande.
I Jack Blacks tappning har Gulliver blivit en jobbigt tonårsaktig 40-åring som hasar runt i skrynkliga khakishorts och spelar Guitar Hero på arbetstid. Samtidigt drömmer han om att få komma nära den vackra reseredaktören på den stora New York-tidningen.
Lite klipp- och klistrafusk vid datorn resulterar i ett arbetsprov och snart får Gulliver inte bara sitta öga mot öga med redaktören, han får också sitt första uppdrag: ett resereportage från Bermuda.
Det är där som det roliga börjar. Gulliver sugs upp i Bermudatriangelns ökända oväder och landar på ön Lilliput där alla människor är en fot höga. Själv blir han en jätte i King Kong-format.
Specialeffekterna imponerar och det är ibland djupt fascinerande att se slackerbjässen interagera med de små liven.
Dessutom är det inte bara storleken som skiljer Gulliver och småfolket åt. Lilliputborna är kvar i ett brittiskt 1700-tal med ridderliga ideal och undersköna, sköra prinsessor som bara väntar på att bli räddade från trista arrangemangsäktenskap.
Oftast landar det dock i ganska trötta skämt. Jack Blacks stjärtskåra skymtas och det är meningen att det ska vara roligt. Jack Black drar ner brallorna och pissar på småfolket och det är meningen att man ska gapflabba.
Jag gör inte det, och jag vågar dessutom påstå att det inte är min humor det är fel på utan Jack Blacks.
Vi får helt enkelt ge oss till tåls inför nästa nyinspelning av Gullivers resor, som lär dyka upp på biograferna kring år 2031.