En modig teaterkväll
KRÖNIKA. Ingen kan säga annat än att Upsala stadsteater har en modig styrelse. När man skulle utse Stefan Böhms efterträdare, en ny teaterchef som börjar i höst, lät man de konstnärliga kriterierna avgöra.
Bo-ingvar Kollberg
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Han är redan på plats och som bäst i färd med att lägga repertoaren inför det spelår som börjar i september. Att ingenting ännu läckt ut om innehållet, har att göra med att detaljerna ännu inte är klara och alla kontrakt inte hunnit undertecknas. Det var i varje fall den förklaring som gavs vid debatten i Kulturhuset i måndags. Linus Tunström var en av deltagarna under första delen av kvällen, då frågan diskuterades om det finns något som kan kallas en modig repertoar. Utöver Upsala stadsteaters tillträdande chef deltog även Riksteaterns vd Birgitta Englin, Anna Takanen, konstnärlig ledare vid Göteborgs stadsteater, och Teaterhögskoleeleven Nils Poletti.
Det är inte särskilt djärvt att påstå att den svenska teaterdebatten ömsar skinn för närvarande och just nu inväntar förlig vind. Vid Teaterbiennalen i Luleå för två år sedan dominerade genusfrågorna totalt som om den definitiva lösningen på alla spörsmål var omedelbartförestående. Nu talar man i stället om formproblem, om repertoarfrågor och vilken roll publiken har inom kulturområdet teater. De gränsöverskridande synsätten vinner terräng och inte minst dansen och bildkonsten är på god väg att bli integrerade delar i den sceniska helhetsbilden. Tiden tycks definitivt vara förbi då den instrumentella kultursynen från 1970-talet bestämmer tågordningen.
Här kan Uppsala prisa sin lyckliga stjärna. Linus Tunström är en av förgrundsgestalterna i denna utveckling. Och han var inte sämre karl för sin hatt än att kvällen i Kulturhuset bjöd på åtminstone några förhandsbesked för den treåriga mandatperioden. Första året kommer mycket att handla om estetik, form och arbetsmetoder, kunde han avslöja. Andra året blir mera journalistiskt med ämnen som finns ute i staden. Kanske kunde det dessutom ses som en programförklaring när han sedan förklarade, att han i stället för att betrakta teaterkonsten som en rad berättelser föredrog att se den som händelser i rummet.
Det är för att skapa sådana skeenden han tänker ge plats åt intressanta konstnärskap, som kan börja i en spännande fråga där svaret eller landningsplatsen är långt ifrån given på förhand. Vad gäller innehållet måste det finnas en mänsklig fråga i allt jag gör, utvecklade han sin tanke. Vad detta innebär översatt till regissörer, pjästitlar, dramatiker, scenografer eller skådespelare får vi veta så småningom. Men onekligen vittnar det om ett sällsport kreativt sätt att uppfatta det som teaterchefens kontrakt föreskriver, att den som fått förtroendet skall underhålla, beröra och engagera Uppsalaborna. Riktigt sig lik kommer nog varken teatern eller staden att bli när Linus Tunström fått hålla på ett tag. Så skall det naturligtvis vara i en miljö där själva livsluften handlar om att utveckla nya tankar och synsätt.
Att hos publiken väcka behov till liv som den inte visste att den hade, hör en modig marknadsföring till. Det slogs fast vid debattkvällens senare del som var ägnad just publiken. Här var debattpanelen en annan med arkitekten och performancekonstnären Tor Lindstrand, Moderna Dansteaterns chef Christina Molander och Oskar Rosén, marknadschef på Dramaten. Även i denna avdelning deltog teatervetaren Danjel Andersson som frimodigt kommenterande moderator, och han deklarerade redan inledningsvis nya signaler genom att helt frankt konstatera att hög publikbeläggning inte var någon garant för kvalitet. Andra heliga kor som angreps var myten om publiksammansättningen med kvinnorna i majoritet. Här hade inte minst Christina Molander helt andra erfarenheter. Även Anna Takanen, nu från publikplats, anslog en djärv linje då hon hävdade att all kulturutövning bygger på stampubliken. Så sant som det är sagt och det torde inte enbart gälla teatern! Och Danjel Andersson fyllde på när han varnade för att alltför mycket bligstirra på statistik. Den säger väldigt lite om allt vad teater i vid bemärkelse innebär.
Kanske kommer årets Teaterbiennal i Örebro i maj att visa ännu mera åt vilket håll svensk teater är på väg för närvarande. Hur som helst sjuder det på scenerna lite varstans. Det finns skäl att vara mera förhoppningsfull än på mycket länge.