En mästare i ord och bild

Till hans storhet hörde att han alltid behöll sin omisskännliga stil men ändå aldrig var förutsägbar. Cristina Karlstam minns författaren och konstnären Stig Claesson.

Kultur och Nöje2008-01-10 13:48
Årets nya Stig Claesson anlände oftast till kulturredaktionen under semesterperioden. Instruktionerna till våra vikarier var glas­klara: Claesson (och några andra aviserade böcker) skulle med omedelbar verkan sändas per post till recensent.
Så kom det sig att min sensommarläsning oftast innebar några timmar med en pinfärsk bok av en av Sveriges främsta stilister, dessutom kongenialt bildsatt av författarens egna teckningar.

För Stig Claesson var något så ovanligt som en person som behärskade bildkonsten lika suveränt som ordkonsten. Här i Uppsala kunde vi vid flera tillfällen avnjuta hans förnämliga bilder hos Galleri Linné, där han så sent som senhösten 2005 visade en utställning där gårdagens Sverige tog ­gestalt i de enklaste och just därför så geniala teckningar och målningar. Han blev en sådan person om vilken det brukar heta att han var folkkär, och det både som författare och konstnär. Kanske var det därför man gärna kallade honom vid smeknamnet Slas, ett namn som den skygge Stig Claesson dock inte lär ha uppskattat.
Att han var en Stockholmsskildrare av rang är välbekant, likaså är hans faiblesse för boxning känd. Gärna skrev han om öldrickande tillsammans med kolleger och kompisar, ännu hellre om den verkliga drivkraften i livet, nämligen kärleken. Oförglömliga skildringar av den finns i titlar som Henrietta ska du också glömma, En vandring i solen och på senare år Sov du så diskar jag. Och att det gamla Sverige inte har skildrats bättre och med större vemod och humor än i hans roman Vem älskar Yngve Frey? är väl alla överens om.

Men allra mest minns jag ändå Stig Claesson, författaren, som den kloke iakttagaren av natur och samhälle, medmänniskor och sig själv så som han framstår i den som en årsdagbok formade Vad man ser och hedrar (1998).
Att Stig Claesson, den lite slängige Stockholmgamängen, var en så vittbeläst person som dagligen förde samtal med världslitteraturens stora från alla tider imponerade. Stig Claessons litteraturvetenskap kallade jag min recension av boken.
Hans sista bok blev den vemodiga God natt, fröken Ann, publicerad 2006. Sannolikt hans avsked till läsarna, skrev jag i min recension. Med den försiktiga brasklappen att med Stig Claesson kunde man aldrig så noga veta. Till hans storhet hörde att han alltid behöll sin omisskännliga stil men ändå aldrig var förutsägbar.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!