Magnus Ringgren: En man och en orgel

En dag i januari 1940 stod en soldat i predikstolen i Lövstabruks kyrka. Han talade för den svenska frivilligkåren i Finland. Efteråt satte sig den unge mannen vid orgeln och drog an ett register som kunde varit Principal 8’. ”Jag fick mitt orgellivs första chock”, skriver han 40 år senare. Det som följer i hans berättelse måste vara det sällsammaste som skrivits om orgelklang:

”Det framträdde lite långsamt, en klang av bärnsten, som ett gammalt ögas grumlade glaskropp med dalande formationer, allt fyllt med ljus. Jag antar att svankningen i bälgsystemet med orgeltrampare gjorde sitt till för upplevelsen av något levande.” Soldatens följeslagare ansåg att han borde tänka mer på Finlands sak än på orgeln och fick använda handgripligheter för att få bort honom från orgelpallen. ”När kriget är slut kommer jag tillbaka!” lär soldaten ha sagt.

Mötet med Cahmanorgeln i Lövstabruk liknar en plötslig förälskelse. För den unge mannen ledde detta och andra orgelmöten så småningom till att han lät bygga en egen hemorgel. Detta instrument är det egentliga ämnet för den artikel i tidskriften Orgelforum nr 2 1982 som jag citerat ur. Hemorglar är sällsynta och dyra, men han hade råd. I många decennier drev han godset Grensholm vid Roxens norra strand i Östergötland. Han hette Augustin Mannerheim. Han gjck bort för en tid sedan vid 96 års ålder, och därmed tystnade en av den svenska poesins märkligaste och mest undanskymda röster.

När han dog var han sysselsatt med ett självbiografiskt projekt. Om något kan räddas ur anteckningarna vet jag inte, men hans liv skulle räckt för ett par stadiga volymer. Han var adelsman, brorson till den finske marskalken. Politiskt uppfattade jag honom som en mild syndikalist. Han var jägmästare, företagare och bonde, metrikforskare, musiker, psalmkännare, poet. Det sista han tryckte var en säregen samling Goethe-tolkningar. De finns också i hans egen uppläsning på nätet. Hans bok om metrik lär vara på väg.

En gång räddade han författaren Birgitta Stenberg till livet genom att låsa in henne på Grensholm – bara en av många anekdoter. Själv besökte jag honom på Grensholm för sådär ett kvartssekel sedan. Han satt i vitt skägg och blåblus och spelade Bachs kromatiska fantasi och fuga på ett mycket gammalt instrument. Redan då var fingrarna lite åldersstela, men musiken gick fram, fick form och genomtänkt klang. Han hade nyss flyttat från det stora huset på Grensholm; orgeln såg och hörde jag aldrig.

Det blev sju tunna böcker på sju decennier. Hans poesi har ögonblickets lyster och de stora frågornas stadga. I en dikt till den judiske kantorn Leo Rosenblüth skriver han om struphuvudet som vandrat mellan de judiska sångarna ända sedan kung Davids tid. Själv var Augustin Mannerheim en länk i den oändliga kedjan av poesi som löper – för de flesta nästan osynlig – genom historien.

Och orgeln? Om jag minns rätt står den numera i en frikyrka i Norrköping.

Fotnot: Augustin Mannerheim är just nu månadens diktare i radions Dagens dikt.