Anledningen var den första konserten av UKKs efterlängtade ”Bach!!!”-festival. Den unge cellisten Andreas Brantelid och världsstjärnan Isabella Faust stod på programmet för att spela alla Bachs soloverk för cello och fiol, med ett kompletterande mellanspel bestående av partitorna för piano av den norska pianisten Christian Ihle Hadland. Ett riktigt maraton. Tyvärr kom stackars Brantelid inte ens fram till startlinjen. Efter två års planering, blev han sjuk och fick ställa in dagen innan.
Solocellister brukar ha Bachs sviter i sitt DNA. Fast Bohórquez är unik i den mån att han år 2000 vann ”International Pablo Casals Competition”. Som belöning fick han spela med Casals egen Goffrier cello i två år - samma instrument som gav sviterna ett nytt liv efter Casals hittade noterna till de sedan länge bortglömda styckena på en loppmarknad. Nu spelar Bohórquez på en cello som tillverkades av G.B. Rogieri i början av 1700-talet, och instrumentets djupa ton och ljuvliga resonans är perfekt anpassad till Bach.
DNA eller inte är det få cellister som kan framföra alla sviterna så där rakt upp och ner med knappt några not- och intonationsfel. Bohórquez lyckades. Fast ännu mer imponerande var egentligen sättet på vilket han vann över en publik som i princip sett fram emot att lyssna på någon helt annan. Bohórquez oerhört vackra ton, sin något kraftiga stil och, framför allt, hans förmåga att väcka till liv själva dansen i vartenda stycke lyckades med denna bedrift.
Det sistnämnda är nog den största utmaningen med cellosviterna. Hur felfritt man än spelar, och hur mycket man betonar musikens polyfoni måste solisten knyta ihop de splittrade noterna och utforma dem till en dansande melodi. Med undantag för den fjärde sviten (i Ess-dur), som från detta perspektiv är den allra besvärligaste, lyckades Bohórquez så bra att det ibland blev svårt att inte resa sig upp och försöka följa dansen. Dessutom uttrycktes varenda svits särskilda karaktär. Den sista svien, ursprungligen komponerad för ett femsträngat instrument, och den mest extravaganta och fantasifulla av alla, framförde Bohórquez som om han dirigerade en hel orkester. Till slut öppnade man sina ögon och blev påmind om att det faktiskt bara var en man, två kandelabrar och en hel värld av musik. En enastående konsert.