För författaren och UNT-medarbetaren Anna Ehn är idrott ett återkommande tema. Nu senast i bilderboken Pelé, Kaká och jag. John Sjögren satte sig ner med kollegan för ett samtal om sport, skrivande och vikten av att aldrig underskatta sina läsare.
Vi arbetar ju tillsammans på UNT:s kulturredaktion. Men det slår mig att du skulle göra dig lika bra på sportredaktionen. Båda dina senaste böcker kretsar ju kring idrott.
– Inte bara de två senaste. Även i mina tidigare romaner finns idrotten med som tema. I Vårfrost tränar huvudpersonen simning, och i Man ska vara tyst när man önskar orienterar en av karaktärerna.
Är du idrottsintresserad?
– När jag var liten idrottade jag mycket. Men att jag dras till sport som litterärt tema beror nog främst på att idrotten rymmer mycket dramatik, av både yttre och inre slag. Jag har ofta skrivit om flickor som är prestationsinriktade och med höga krav på sig själva. Träning är då ett tacksamt motiv.
Finns det någon koppling mellan idrott och skrivande?
– Ja, det kanske man kan säga. Inte minst vad gäller koncentrationen. Både idrott och skrivande kräver fokusering – och envishet. Sedan har vi det här med kontroll. Både träning och skrivande kan vara sätt att skaffa sig kontroll i tillvaron. Som Olle i den senaste boken som skriver långa listor och sorterar sina favoritfotbollspelare. För huvudpersonen i Det finns så många toppar... ersätter på sätt och vis skrivandet träningen. Hon skriver sig ut ur sin situation.
Just det, för träning och idrottande är långt ifrån något entydigt positivt i dina böcker.
– Nej, så är det. I Pelé, Kaká och jag är idrotten något mycket glädjefullt men i de andra böckerna är det snarare ett tvång. Träningen går till överdrift. Kraven blir för höga.
Många författare har vittnat om att till exempel löpning är en viktig del i den kreativa processen. Haruki Murakami har ju skrivit en hel bok i ämnet. Idrottar du någonting själv?
– Nja, jag motionsspringer. Men för att främja kreativiteten handlar det för min del främst om att söka lugn och ro. Ibland genom att springa, men lika gärna genom att läsa, vila eller promenera.
När jag läste Pelé Kaká och jag blev jag imponerad av hur komplex du lyckats göra berättelsen. Det är väldigt mycket undertext och hål i historien för läsaren att fylla i. Hur mycket subtiliteter och hur mycket undertext kan man egentligen använda sig av när man skriver för så unga läsare?
– Jag tror det är viktigt att aldrig underskatta läsaren, hur gammal den än kan tänkas vara. Och i en bilderbok finns ju också illustrationerna. Bilden och texten samspelar – vilket är genrens stora styrka och tjusning. Helheten som uppstår. Sedan kan det här med åldersrekommendationer kännas ganska konstruerat. I det här fallet är rekommendationen satt till 3-6 år. Själv skulle jag snarare säga från fyra år och uppåt. Berättelsen har också en vuxennivå, som handlar om föräldrarnas svårigheter att nå fram till Olle, och att förstå hans behov.
Det slog mig också vid läsningen hur du lyckas fylla en kort och koncentrerad text med väldigt mycket mening. Hur lyckas du med det?
– Jag tror det gäller att hitta den där precisa idén, det rätta anslaget. Den här gången var idén väldig tydlig för mig, vilket gjorde det ovanligt lätt att skriva, och att skapa laddning. Pelé, Kaká och jag är min första bilderbok, och det koncentrerade skrivsättet påminde mer om lyrik än prosa. Jag jobbade också mycket med rytmen, att de här namnen på fotbollsspelare som Olle listar helt enkelt skulle låta bra tillsammans.
Blir det fler idrottsböcker i framtiden?
– Det är mycket möjligt. Dykning är ett tema jag länge funderat på. Jag är själv gammal dykare. Den här viktlösheten och koncentrationen, ja, dykning har många likheter med skrivandet. Åtminstone när man har flow.