Conway har kört vilse, det finns ingen annan förklaring. Han har tillbringat dagen med att åka upp och ner längst Route 65 med sin antikhandlarlastbil. Route Zero är omöjlig att hitta. Han stannar vid en bensinstation helt höljd i mörker. Mellan pumparna sitter en blind man och njuter när solnedgång värmer honom i nacken. Den blinde mannen ber Conway gå ner i källaren och byta säkring, så att strömmen kommer tillbaka till stationen. Där nere i beckmörkret sitter tre mystiska personer och spelar tärning.
Kentucky Route Zero är något så ovanligt som ett surrealistiskt bluegrass-äventyrsspel som blandar texttunga, minimalistiska avsnitt med långsamma, visuellt otroligt vackra scener. Conway utforskar Kentuckys småvägar och stöter på många märkliga karaktärer. Det är svårt att veta exakt vad som är nutid, exakt vilka som lever och exakt vad som är mer än bara en feberdröm tonsatt med metalliskt oljud. Han stoppar armen i ett akvarium, känner hur det sticker i armbågen och befinner sig helt plötsligt på ett hett plåttak, längtandes efter en kall öl. Ögonblick senare vaknar han upp och inser att han fått en stöt från en sladd som ramlat ned i akvarievattnet. Det känns hela tiden som att Conway svävar mellan dröm och verklighet, mellan de levande och de dödas dimensioner - och under tiden kastas spelaren mellan olika roller.
Chigaco-baserade Jake Elliot och Tamas Kemenczy har tillsammans knåpat ihop ett underligt, magiskt och stundtals ganska obehagligt äventyr uppdelat i fem korta delar. Projektet började med en blygsam Kickstarter-summa och har sedan dess växt till sig och hittat en fullständigt underbar form. Musiken kommer från ett lokalt, experimentellt folkmusikband och sätter en gåtfull prägel på hela berättelsen.
För ett spel i den här genren kan prislappen möjligen kännas lite väl tilltagen. Jämfört med svenska motsvarigheten, fantastiska tvåmannaprojektet Dream Machine, ligger priset på nästan det dubbla - för ett spel som är betydligt kortare och mindre utmanande, dessutom. Men att tänka i kronor och speltimmar vore att missa poängen med spel som Kentucky Route Zero, Dear Esther och Journey - för att ta ytterligare ett par exempel. Det här är spel från en skola som medvetet försöker närma sig ett mer konstnärligt uttryck, där spelaren själv är med och skapar upplevelsen. I den drömlika dialogen, för att ta ett exempel, i Kentucky Route Zero kan spelaren få styra vad samtliga personer säger. Och trots att spelet i sig är väldigt linjärt blir varje genomspelning unik.
Mycket kan ännu hända med Kentucky Route Zero (det har dock redan hunnit med att nomineras till pris i årets Independent Games Festival), men klart är att 2013 börjar nästan exakt lika intressant som 2012 var i sina bästa stunder. Det ska bli ett sant nöje att få fortsätta följa det - både spelet och spelåret.