Han var lyhörd Arne. Lyhörd och oerhört duktig på att vaska fram vad som var bra i en skönlitterär text. Han kunde leverera kritik utan att för ett ögonblick kränka eller förringa. Inte bara mina utan alla de andra elevernas skönlitterära texter som passerade hans vänliga och granskande ögon. Arne Sundelin som sorgligt nog, bara 64 år gammal, avled i helgen, var inte bara författare med ett stort antal böcker bakom sig, utan också skrivarlärare under flera decennier. De senaste åren på Biskops Arnö, där hans senaste projekt var en låtskrivarutbildning. Ett omhuldat skötebarn han så gärna ville lyfta fram och som vi pratade om på Uppsalapendeln sista gången vi sågs. Ett möte som jag så här i backspegeln känner djup tacksamhet för eftersom vi inte sågs särskilt ofta de senaste åren.
Han var liksom jag från de norra trakterna, Arne med Östersund som sitt gamla hemvist, där jag i lokaltidningen också fick möjlighet att porträttera honom för snart 20 år sedan. Vi kom också att samarbeta några gånger då jag gjorde sommarföljetonger med BiskopsArnö-elevernas skönlitterära alster.
Av alla Arnes böcker, som jag läst nästan alla, är det nog ändå hans tidiga "Spinalonga: de spetälskas ö" som lämnat starkast intryck. En bok som handlade om den grekiska ön Spinalonga där det ända fram till 1950-talets slut fanns en leprakoloni dit sjuka tvångsförflyttas och sedan tvingas framleva resten av sina liv i djup fattigdom. Berättelsen om dessa utstötta, mycket utsatta människor fängslade, både i bokform och när Arne själv berättade om mötena.
Nu är han borta. Och det är ofattbart.
maria.nystrom@unt.se