En lyckodag för litteraturen
KRÖNIKA. Tillkännagivandet varje år av litteraturpristagare medför att allt ljus för en tid riktas mot en författare som inte nödvändigtvis behöver vara någon som för tillfället är i ropet.
Jean-Marie Gustave Le Clézios författarskap befinner sig i den livskraftiga franska tradition där föregångarna heter Malraux, Sartre, Camus, Beckett, Butor, Robbe-Grillet och Claude Simon, för att nämna några av de diktare och tänkare som till för inte så länge sedan verkade som inspiratörer inte bara på den europeiska arenan utan för hela världslitteraturen. Le Clézio, som föddes 1940, började sin författarbana i efterdyningarna till existentialismen och när den så kallade nya franska romanen var på återgång. Men det var hos dessa författare han gjorde sina första lärospån. Det märks inte minst i debutboken Rapport om Adam, som kom 1974. Den har storstadslivet som utgångspunkt, utspelas i Nice men visar som hos några av föregångarna också upphovsmannen återkommande böjelse för minutiösa iakttagelser och undvikande av psykologiskt analyserande. I stället intar han en attityd av rapporterande utifrån.
Men ännu viktigare är nog den ståndpunkt han anlägger inför både livet och döden och som sedan utvecklas i de följande böckerna. Vad det i hög grad handlar om är ett slags besvärjelse där själva skrivandet och den skapande processen utgör den verkningsfulla motpolen mot en dödsmedvetenhet, som inte ger plats för några undanflykter men som ändå innefattar alla de möjligheter som ryms i en människas liv. Det finns en hel del av tröst och livsmod i en sådan övertygelse. Den unge hjälten Besson i romanen Syndafloden, som kom på svenska 1966, är företrädare för ett synsätt av det slaget. Man har i sammanhanget talat om inövningar i livet och döden för att karaktärisera det tidiga författarskapet. Le Clézio utvecklar tankarna ytterligare i essäliknande berättelser från samma tid.
Även om redan förstlingsverket Rapport från Adam medförde att författaren tilldelades det prestigefyllda Renaudotpriset innebar utgivningen av Désert (Öken, 1984) det slutgiltiga genombrottet. Här vidgar författaren perspektivet och låter både Marocko och tuaregerna ta plats i skeendet. Tuaregerna var ett nomadfolk som gjorde uppror mot den franska kolonialmakten men vars resning blev brutalt krossad. Till Frankrikes koloniala förflutna står Le Clézio i ett särskilt förhållande genom sin självbiografiska bakgrund. Pappan var engelsman och modern fransyska. Efter sin utbildning fick pappan, vars familj härstammade från Mauritius, arbete som kolonialläkare i Nigeria. Krigsutbrottet innebar att familjen levde åtskild från honom under de år andra världskriget varade. Vad denna frånvaro och uteblivna kontakt innebar har sonen senare berättat om i romanen Afrikanen.
Till detta personliga förflutna har Le Clézio återkommit flera gånger i sitt omfångsrika författarskap, som i dag omfattar ett 40-tal volymer. Den tidiga civilisationskritiska ådran hos honom har lett till att han själv uppsökt åtskilliga exotiska och främmande trakter. Som resenär har han vistats i både Afrika, bland indianer i Mellanamerika och i Mexiko. Han har skrivit om Algeriets befrielsekamp och om slavupproren på Mauritius. De allra senaste åren har årets Nobelpristagare även varit universitetslärare i Sydkorea. För den svenska litteraturen har han gjort en betydelsefull gärning i och med introduktionen för en fransk läsekrets av Stig Dagermans roman Ormen. En annan förbindelse med Sverige är en stark beundran för Ingmar Bergmans filmer.
En av de viktigaste böckerna i Le Clézios författarskap är Révolutions från 2003. Den kom i fjol på svenska hos Elisabeth Grate bokförlag med titeln Allt är vind i förnämlig översättning av Ulla Bruncrona. Romanen utgår från den egna släkthistorien och skolåren i Nice. Men den är också ett verk som kan sägas ge det muntliga berättandet en pånyttfödelse. Leverantör av åtskilligt av stoffet i boken är huvudpersonen Jean Marros blinda faster Catherine. Ingen läsare kan här undgå att få Homeros i tankarna. Vad författaren samtidigt visar är vilka möjligheter som finns att låta sig omslutas av och vila i en berättelse, en konst som väl får sägas ha gått förlorad i dagens blogginspirerade litteratur. På samma gång är Le Clézio här en gränsgångare mellan europeisk, indisk och afrikansk kultur. Det tidiga intresset att experimentera med formen har ersatts av en betydligt mera avspänd författarröst. Här står allt ovisst livet rymmer och allt som är tillfälligheter i förgrunden. Orden har återfått sin magiska förmåga. Närmare litteraturens djupaste mening än så, är det nog svårt att komma.
Så jobbar vi med nyheter