Det är sannerligen inget idolporträtt som regissören Amir Chamdin tecknar i filmen Cornelis. I stället får vi se hur en extremt talangfull yngling långsamt förvandlas till en frånstötande jättebebis.
Den bitterljuva historien om en av Sveriges mest älskade viskompositörer börjar i norra Holland. Kriget rasar på kontinenten och den tyska ockupationsmakten gör livet surt för familjen Vreeswijk.
Dessa traumatiska barndomsupplevelser präglar även den vuxne Cornelis får vi veta, på ett diffust men ändå påtagligt sätt. Trots att han är utrustad med en känslig konstnärssjäl så tycks ändå invandraren Cornelis bäras fram av ett enormt självförtroende i unga år, rättmätigt övertygad om sin egen förträfflighet som text- och musikestradör.
I takt med framgångarna blir dock kontrasten mellan scenpersonligheten och privatpersonen Cornelis allt tydligare. I rampljuset tar han kommandot direkt, med sin självlysande karisma och sina extremt välfunna ord som han smidigt fogar samman till bejublade vardagsbetraktelser och fräcka visor.
Privat är han en svartsjuk egocentriker som nonchalant sätter fyr på det ena inkassobrevet efter det andra i en sorts demonstrativ slapphet som saknar gränser. När han sätter sig i förarsätet på en bil, dyngpackad och dryg, räcker hans vältalighet till slut inte till när farbror polisen väl ber honom att veva ned rutan. Cornelis sys in och skandalen är ett faktum. Men karriären den fortsätter.
I efterhand tycks det som att 1960-talets trubadurbohemer kunde komma undan med nästan vad som helst, så länge de hade hjärtat till vänster, deltog i FNL-demonstrationer och lät skäggen växa. Jämför gärna med hur det ser ut i dag då unga artisttalanger i stället förväntas vara socialt kompetenta trevlighetsambassadörer som ger proffsiga pr-intervjuer där de säger saker som ”jag älskade verkligen att ta fram min egen klädlinje”.
Om det är något filmteamet har lyckats fantastiskt med så är det att ringa in tidsandan, så väl i dekor och kläder som i repliker, den där känslan av ett oskyldigare, ruffigare och mer inkrökt Sverige.
Att se en porträttlik Hans-Erik Dyvik Husby stå med en cigarrett i handen och drömmande titta ut genom ett fönster samtidigt som Vreeswijk sjunger ”Sov nu, lille prinsen min”, är närmast att betrakta som själslig terapi, åtminstone för en nostalgiskt lagd musiknörd som undertecknad.
Frontmannen i Turbonegro gör en utmärkt insats i titelrollen, även om hans norska modersmål ställer till det ibland och får honom att låta onaturlig i
replikleveransen.
Det bör också sägas att berättelsen om det självförbrännande geniet Vreeswijk inte är märkvärdig eller originell i sig, men jag blir ändå förförd av Amir Chamdins verk, av bilderna, stämningen och inte minst musiken som omväxlande framförs av Cornelis Vreeswijk och Dyvik Husby själv.
Har man bara det minsta förhållande till Cornelis och hans sånger så har man också glädje av den här filmen.