Det borde finnas ett ord för den sortens texter. Jag menar texter som är mer än bara före sin tid, texter där författarna blir närmast kusligt exakta i sin synskärpa när de beskriver något som senare kom att bli verklighet. Det är som om de öppnar en lucka till framtiden, en lucka som stängs efter ett ögonblick.
1760 skriver en fransk författare en roman om en resenär som efter en storm driver iland på en tidigare okänd ö. Romanens titel och öns namn – Giphantie – är en omkastning av bokstäverna i författarens efternamn; han heter Charles-Francois Tiphaigne de la Roche. Invånarna på ön visar upp en rad fascinerande uppfinningar. Jag fastnar särskilt för en av dem, en ljuskänslig vätska.
Man stryker vätskan över en tavelduk och håller upp duken mot något som man vill avbilda, säg ett landskap. Vätskan återger allt den riktas mot, som en spegel. Sedan måste man skynda sig att ta in duken i ett mörkt rum och vänta medan vätskan stelnar. När den har stelnat har man en perfekt avbildning, berättar öborna. Det dröjde åttio år efter ”Giphantie” innan Nicéphore Niépce tog det första fotografiet i mitten av 1820-talet. Man kan föreställa sig en mängd mer eller mindre osannolika uppfinningar i fantasin, men att Tiphaigne har kunnat föreställa sig en fotografisk emulsion långt i förväg tycker jag är något utöver det vanliga.
För inte länge sedan hittade jag ett minst lika märkligt exempel. I en roman av Ernst Jünger finns en beskrivning av en apparat som, för en läsare från 2016, inte är något annat än en mobiltelefon. Romanen skrevs 1949.
Den radikalkonservative Jünger är förmodligen mest känd för förstavärldskrigsromanen ”I stålstormen” (1920; svensk översättning 2008). Han levde så länge (1895–1998) att han fick se Halleys komet två gånger – kometen återkommer med 76 års mellanrum.
I romanen ”Heliopolis” beskriver Jünger en apparat som han kallar phonophor (ljudbärare) och som ryms i en bröstficka. Den innehåller telefon, klocka och GPS, men det är bara början. Den meddelar väderprognoser och tjänar som ID-handling. Den används för val och ögonblickliga opinionsundersökningar, den är ansluten till ägarens bankkonto och fungerar som biljett på alla transportmedel. Dessutom är den uppkopplad mot radio, teatrar, bibliotek, dagstidningar och lexikon, som om Jünger i förbifarten också hade föreställt sig internet.
Jünger var inte ett dugg imponerad av sin fantasiskapelse. Han hade redan tänkt ett steg längre: han var fullt medveten om att den apparat han har beskrivit lämpade sig utmärkt för övervakning. Så länge du har den med dig avslöjar den alltid var du befinner dig: ”Det är oskattbart för polisen.” Med varje utvidgning av den teknologiska makten gör sig människan sårbar på nya punkter, kommenterar Jünger: ”Det är en orubblig lag.”
Man skulle kunna säga att Jünger bara har dragit ut konsekvenserna av tendenser som redan låg i tiden: miniatyrisering, byråkratisering, ett allt finmaskigare nät av information och övervakning. Vart borde vi rikta blicken för att göra något liknande idag? Det är inte säkert att informationsteknologi och artificiell intelligens är den punkt vi borde stirra på. Kanske skriver någon just nu en text av det här slaget. Hur skulle den se ut för oss, som ännu inte vet hur framåtskådande den är?