En logisk fortsättning

Moneybrother själv pendlar fram och tillbaka mellan att låta som direktplockad ur The Clash, att sjunga oerhört likt Bruce Springsteen och vara en balladsmörsångare från 1950-talet. Ändå är han alltid omisskännligt Moneybrother. Det är fascinerande och det tar inte slut med nya albumet Mount Pleasure.

Mount Pleasure är en logisk fortsättning på Moneybrothers segertåg som liveartist. Till skillnad från hjärtekrossballaderna på To die alone stänker svetten och bandet bakom honom tillåts vara allt annat än en diskret komporkester. Siktet är som alltid inställt på vidvinkel, den sprudlande glädjen bottnar snyggt melankoli. Den stora skillnaden mot To die alone är att Mount Pleasure aldrig blir självömkande, det här är ett album med mindre gester och mindre teatralisk sorg. Sympatiska coveralbumet Pengabrorsan, som släpptes i slutet av förra året, pekade också i denna riktning: Mer fabriksrock i regnet à la Springsteen, alltså.

Många av låtarna är poppiga som få. Guess who's gonna get some tonight är en blivande livefavorit som är omöjlig att inte älska - betydligt roligare än bagatellen Just another summer. Saxofonen och de klingande pianot i euforiska Any other heart är glädjande fulsnygga. Ane Brun dyker upp som välkommen duettpartner i It might as well be now, där hennes röst skaver mot hans på ett sätt som snarare kan beskrivas som intressant än vackert.
Det finns något hos Mount Pleasure som känns bekvämt och hemtamt. Troligen är det att Moneybrothers livespelningar varit såhär. Men det hemtama känns aldrig tråkigt. Tvärtom är Mount Pleasure en plats Moneybrother gott kan kosta på sig att stanna på ett tag till.

En logisk fortsättning

ROCK. Det finns artister då och då som lyckas, trots att det är knivigt. Moneybrother är en av dem, Morrissey en annan. De är artister som drivs av en så stor kärlek till andra musiker att de lånar, hyllar och ibland nästan härmar.