En livsstil på väg bort
Svenska prästgårdar - kulturarv, trädgårdar, byggnadsvård: Lena Köster har läst en ny bok av biskopssonen Martin Giertz och funnit att en månghundraårig livsstil är på väg att gå i graven.
Den tid, när prästen bodde i sin församling och försörjde sig på sin prästgård, är sedan länge förbi.
Foto:
Redan i förordet går han hårt ut: "Den svenska kyrkan har uppenbarligen inte skött sitt kulturarv. Ingen plan har funnits för att bevara prästgårdskulturen.", skriver han.
Nyfiken ringer jag upp honom och frågar om det är debatt han är ute efter. Men inte. Hans ärende är ett annat:
- Jag har rest runt till prästgårdarna i boken och mött så många kulturhistoriskt intresserade människor, som försöker göra det bästa möjliga av husen de köpt. Människor som vill veta mer för att kunna bevara kulturarvet, säger han
En signal till Kyrkans hus i Uppsala bekräftar författarens påstående om att det inte finns någon plan för att bevara prästgårdarna.
- Ansvaret ligger lokalt i församlingarna sedan 1990-talet. Man prioriterar naturligtvis kyrkomiljöerna och verksamheterna. Prästernas liv i dag är ett annat med respektive, som har arbete och barn som går i skolan. Alla präster vill och kan inte bo i prästgårdar på landet, säger Boel Hössjer Sundman, präst som själv bott i prästgård, numera forskare vid kyrkokansliet i Uppsala.
Den tid, när prästen bodde i sin församling och försörjde sig på sin prästgård, är sedan länge förbi. Det är snart också den tid när prästen deltog i samhällslivet på orten på fler sätt än genom att fira gudstjänster av olika slag och undervisa konfirmander.
I dag kan man träffa på kyrkoherdar i landsförsamlingar, som explicit uttalar att de inte vill umgås med människorna i sina församlingar eller hålla prästgården - som de bor i med delvis subventionerad hyra - öppen för kyrkorådsmöten, körkaffe, vigselsamtal och andra aktiviteter, som det fram till nu har varit brukligt att arrangera i prästgårdarna vid sidan av aktiviteterna i församlingsgårdarna.
Och när prästgårdarna till slut säljs, upphör en månghundraårig livsstil och kulturtradition.
De nya ägarna vill alltså veta mer om prästgårdarnas historia och om hur man ska restaurera, kanske renovera, och sköta om den gård man har köpt.
Martin Giertz har rest runt till ett stort antal prästgårdar, fotograferat dem och intervjuat ägarna, som berättar om sina moderna prästgårdsliv och byggnadsvårdsprojekt.
Han berättar prästgårdarnas historia från de små parstugorna omgivna av små uthus, till de herrgårdsliknande storbyggena man kan se i landets "feta" pastorat.
Av särskilt intresse för uppländska läsare är förstås bilderna och beskrivningarna av prästgårdar som kaplansgården i Härkeberga, Lena prästgård och Skuttunge prästgård, den senare en av landets bäst bevarade 1700-talsmiljöer, byggnadsminne sedan 1983.
Förutom författarens foton, illustreras boken av en del äldre dokumentära fotografier och av kända och okända konstnärers målningar. Ritningar över olika prästgårdar finns också.
Martin Giertz har åstadkommit en bok som dels är en prästgårdshistorik, dels en dokumenterande undersökning av tillståndet hos ett antal av Sveriges drygt 2 300 prästgårdar, dels en reseberättelse med reportage från prästgårdsmiljöerna och människorna som lever där.
Kanske ska man planera in en tur sommaren 2010 till Ingemar Fägerlind och Reino Korhonen i Östra Tunhems prästgård vid Hornborgasjön. De har öppet hus varje år på Rosensöndagen i början av juli...
Så jobbar vi med nyheter