En litterär estradör intog scenen
KRÖNIKA. Det är naturligtvis frestande att se ett samband eller kanske en förklaring. När den rumänske författaren Mircea Cartarescu var ett år gammal försvann hans tvillingbror under ouppklarade omständigheter, skriver Peter Fröberg Idling.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En stor del av förra veckans besök på Kulturhuset i Stockholm kom att handla just om symmetrins roll i hans böcker. Med Ingrid Elam som samtalspartner höll han hov inför en fullsatt hörsal. Cartarescu är något så ovanligt som en litterär estradör. Författare är vanligtvis asociala figurer som gör sig dåligt i det rampljus de numer är tilldelade i den massmediala dramaturgin. Men Cartarescu är charmerande ödmjuk och generös, samtidigt som han via hisnande associativa språng utvecklar varje fråga till en spirituell mini-exposé. Från exempelvis hur Thomas Mann röjer sin homosexualitet i en enda novell till hur allvarliga sjukdomar varit nödvändiga för författare som Marcel Prousts och Fjodor Dostojevskis litterära storhet. Hans vindlande utläggningar har också den kvaliteten att trots att de ofta rör sig på en hög abstraktionsnivå så känner man sig som åhörare inte förminskad. Tvärtom är det som att man blir lite intelligentare i Cartarescus sällskap.
När man lyssnar till Cartarescu är det som att lyssna till en klassisk författare av samma rang som hans husgudar Proust, Mann och Robert Musil. Att läsa honom är också som att ta del av en framtida klassiker, där bläcket knappt hunnit torka. Hans barndomstrilogi Orbitòr är en litterär händelse som i sin storslagenhet och sina anspråk inte står långt efter Prousts På spaning efter den tid som flytt. Cartarescu har skapat ett helt eget och suggestivt litterärt universum, med associativa glidningar mellan biografi och rent surrealistiska bilder. Och allt är klätt i ett bländande vackert språk.
Orbitòr är ett exempel på Cartarescus upptagenhet av symmetri. Trilogins delar - Vänster vinge, Kropp och Höger vinge, är namngivna efter vad Cartarescu beskriver som naturens perfekta symmetriska figur - fjärilen. Men han ser exempelvis också en lite oväntad symmetri i människokroppen, mellan dess övre och undre halva. Med diafragman som brytlinje finner han bland annat motsvarigheten till hjärnans två halvor i könets äggstockar eller testiklar. Speglar betraktar han däremot med misstänksamhet, eftersom de svekfullt spegelvänder en annars perfekt relexion. Och kanske kan man i det förstå hans lätta markering när Ingrid Elam jämför hans verk med Prousts. Proust, menar han, försöker återskapa det förflutna, medan han å sin sida skapar det.
En sådan utsaga, i kombination med hans förföriska scenpersona, kan få en att undra hur det egentligen förhåller sig med den där försvunne tvillingbrodern. Har han funnits? Men det är å andra sidan oviktigt. Med Cartarescu är det inte längre en fråga om, utan när, Rumänien ska få sitt första Nobelpris i litteratur.