En listig historia
Rosanne Cash, Jan Gradvall, Göran Hägg listar. Listan har blivit fin. Och fortfarande kastar vi oss hungrigt över den, redo att bli riktigt ilskna. Varför? undrar Maria Wiberg.
Foto:
Redan Bibeln innehåller kanske listornas lista: de tio budorden. 1990-talet gav listan allt mer av mobbarkaraktär med sina inne- och utetabeller. På sistone tycks listan ha antagit en mer mognad skepnad och poppar upp överallt:
På spåret-kändisen Göran Hägg har skrivit om 1001 böcker du måste läsa innan du dör och Jan Gradvall om tusen svenska populärkulturklassiker.
I USA har "livslistor" (över vad man vill uppleva i livet, att bocka av) blivit en smärre folkrörelse och film, The Bucket List med Jack Nicholson. Nyligen kom Rosanne Cashs skiva, baserad på Johnny Cashs lista över låtar dottern "måste" kunna.
Visst är det skönt att acceptera en mentor - äntligen ett område där man själv slipper välja!
Kanske är det det som också kan få oss så hjärtinnerligt förbaskade. Att acceptera en lista är som att rangordna sig under listmakaren. En ovälkommen lista blir då en svettig klapp på huvudet.
Den är ett praktiskt format, listan. Somligt är inte heller mycket att orda om, som vem som får flest personvalskryss eller snabbast springer hundra meter från ett givet startskott. Men när måtten blir tycke och smak finns jordmån för känslor. Som Cecilia Wikströms listidé. Den skulle leda till förintelse och död, sades det:
- Ja, då tar man sig för pannan! Jag förstår ännu i dag inte hur det kunde väcka sådana känslor, säger hon.
Vad hon föreslog? En litteraturkanon, en lista över (svensk) litteratur som elever bör ha ett hum om. Listan skulle vara bred nog att välja från, ett slags konsumentvägledning, tänkte prästen och Eu-parlamentarikern Cecilia Wikström, som själv slukade listor som ung. För henne ligger inget laddat i att somligt kommer med, medan annat inte får plats.
Om du föreslagit en lista med svenska småfåglar, hade det väckt samma uppståndelse?
- Nej, det vet jag nästan att det inte hade. Multiplikationstabellen väcker heller aldrig sådana känslor, trots att man måste kunna den utantill.
Niclas Gillberg, chef för Uppsala Kortfilmsfestival, gillar också listor:
- Det är så lätt att ordna saker i listor. Det kanske gör det lätt att angripa dem också. Det blir väldigt konkret, man får inte plats med några brasklappar och kan inte nyansera sig.
En lista kan man inte gömma sig bakom, den lyser upp listmakaren och dennas värderingar i blixtbelysning. Kanske gäller samma sak listläsaren: du måste ta ställning, hålla med eller säga emot. Kanske är det därför listorna fortsätter väcka sådana känslostormar?
Så jobbar vi med nyheter