MARKUS HUSS: En lektion i ödmjukhet

För just gränslös i ordets bokstavliga bemärkelse tycks vara den seriösa litteraturens kännemärke, den som illojal spränger nationella och språkliga ramar. Horace Engdahls anförande om Nobelprisets historia under tisdagen satte fingret på just hur disparat skaran författare som tilldelats priset har varit, och hur många av dem som delar en bakgrund av förföljelse och emigration: Elias Canetti, Joseph Brodsky och Nelly Sachs, för att bara nämna några. Ett antal av vår samtids författare i exil fanns på Waltic, vissa under dödshot, utslängda från sina hemländer, som exempelvis bangladeshiska Taslima Nasrin. Hennes kritik av kvinnoförtryck och islam tvingar henne att ständigt befinna sig på resande fot med flertalet fatwor hängande över sig. "Det enda jag vill är att återvända hem" sade hon under tisdagens seminarium som behandlade frågan hur författare ska kunna existera under förhållanden av begränsad yttrandefrihet.

Den vitryska författaren Barys Piatrovich begick även han bara genom sitt deltagande i konferensen ett brott, eftersom han enligt den stalinistiska diktaturens logik därmed gjorde sig skyldig till förolämpning av staten. Dessa författares mod och kamp mot censuren, som hotar att övergå i en internaliserad sådan, formar ett imperativ för oss som har möjlighet att tala att sätta press på dessa regimer. Samtidigt blixtbelyste diskussionen vår egen yttrandefrihet, som i dessa FRA-dagar hotas av just självcensur, där varje telefonsamtal, sms och e-mail kommer att formuleras med vetskapen om storebrors vakande öga.

Men vad är då litteraturens roll i dessa svåra sammanhang - och måste man som författare verkligen lida för att skapa stor litteratur? Onsdagens seminarium om att fiktionalisera minnet gav intressanta perspektiv på ämnet, där den colombianska författaren Laura Restrepo gav svar på tal: "Kriget är alltid vidrigt och kan i sig inte utgöra någon inspirationskälla". Författare skulle hon ha blivit ändå, även utan sitt hemlands våldsamma historia. Men att skriva fiktion, förklarade Restrepo, kan vara ett sätt att läka den fragmenterade verkligheten som är krigets och skapa en helhet. På samma sätt framhöll den på tyska skrivande bosniske författaren Sasa Stanisic litteraturens förmåga att överbrygga det gap som alltid finns hos emigranten, mellan det lämnade ursprunget och den nya tillvaron. Språket möjliggör ett meningsskapande som i sig utgör ett skydd mot en sönderfallande verklighet.

Både Stanisic och Restrepo underströk även humorns livsavgörande roll för människan i ett krig, där små öar av glädje och normalitet förmår människan att leva vidare. Att skildra det normala blir i sig en motstånds- och överlevnadshandling, eftersom själva aktiviteten att prata och skriva om det vanliga i krig blir så svårt. Litteraturens styrka tycks i dessa fall ligga i just denna förmåga att tala annorlunda, i att formulera en tillfällig fristad bortom krigets kaos.

Markus Huss: En lektion i ödmjukhet

Författar- och översättarkonferensen Waltic har varit en lektion i ödmjukhet. Konferensens tre huvudteman interkulturell dialog, läs- och skrivkunnighet och digitalisering skulle efter tre dagars intensiva diskussioner lika gärna kunna översättas till allvar, glädje och gränslöshet.